Ibland kan det lilla vara så viktigt.

Jag tror det var hösten 2003, så jag fyllde nog 29 år. Jag arbetade då som personalspecialist på personalkontoret i Katrineholms kommun. Vi var på utflykt med arbetet till Stendörren i Nyköpings skärgård. Jag hade min yngsta son med mig som måste varit tre år. Det var den 21:a augusti, min födelsedag.

Hela dagen på arbetet gick jag runt och trodde att snart så säger någon någonting om det. Det är ett skämt. Men ingen sa någonting. Ingen kom ihåg.

Det kanske låter fullkomligt urlöjligt – men jag lovade mig själv då att jag aldrig skulle glömma en medarbetares födelsedag. Jag till och med programmerade  en liten slagning i lönesystemet när jag var på kurs i databashanteraren Access som automatiskt kunde påminna chefer om födelsedagar – ja det var ju innan Facebook. Jag såg från hösten 2003 i rädsla av att skämmas för att bli bortglömd också till att min omgivning kände till även min kommande bemärkelsedag.

På min nuvarande arbetsplats i Stadshuset så har medarbetarna ordnat en liten skylt i personalrummet där allas födelsedagar framgår. Omänksamt, tycker jag. Dessutom ingår rutinen med sång, flagga och så gärna att man bjuder på något som gratulerad. Vid jämnare födelsedagar sker sedvanliga insamlingar.

Egentligen handlar det nog inte om födelsedagen så mycket.  – Det handlar om att bli sedd.

Låt oss hjälpas åt att se varandra!

• Hur gör ni?
• Är det viktigt?

Uppdatering 18:16

Har blivit upplyst om att jag glömt en medarbetares födelsedag för åtta månader sedan. Det kändes inget bra. Jag hittade massor med förklaringar men uttryckte ingen utan bad så innerligt om ursäkt. Har dessutom gått igenom min kom ihåg lista.

All förändring börjar med mig själv!

Nåväl här är en bild av den fina påminnelsen i vårt personalrum.