Jag brukar ha sällskap med en äldre dam från morgonpendeln till jobbet. Vi jobbar båda i Botkyrka kommun. Vi brukar småprata lite på vägen och i hissen. Hon arbetar som assistent på ett annat plan än jag.

Igår när vi stod i hissen så tittar hon rakt på mig.

Jag måste säga att du är så himla trevlig, så okomplicerad. Höga chefer är inte så mänskliga som du

Oj, tänkte jag.

Tack, jag är den jag är och spelar ingen roll, det är inte konstigare än så :=)

Vi skildes åt och jag log inombords resten av dagen. Vad fint att säga det man tycker, att våga. Jag kan inte ens misstänka en baktanke.

Men är det så att höga chefer ofta tolkas och beter sig som roller, objekt?

I så fall varför? Är det ett måhända ett försvar?