Barn i utveckling eller anpassning?

Jag såg precis ett så tankvärt klipp om hur ”Skolan dödar motivationen”. Klippet är inspirerat av Changing Education Paradigms som är sprunget ur Do schools kill creativity?

Är det så att vi utbildar bort från kreativitet?

Dorothy Law Holte skriver

Ett barn som kritiseras lär sig att fördöma

Ett barn som får stryk lär sig att slåss

Ett barn som hånas lär sig blyghet

Ett barn som utsätts för ironi får dåligt samvete

Men ett barn som får uppmuntran lär sig förtroende

Ett barn som möts av tolerans lär sig tålamod

Ett barn som får uppleva rent spel lär sig rättvisa

Ett barn som får känna vänskap lär sig vänlighet

Ett barn som får känna trygghet lär sig tilltro

Ett barn som blir omtyckt och kramat lär sig att känna kärlek i världen

Jag blir så fundersam. Vad är det då vi gör i vårt skolsystem? Utbildar för skolan eller för arbetslivet? Låter vi människor utvecklas eller anpassas? 

En passus hos Sir Ken Robinson om en flicka som ”inte passar in” är

Shes not sick, she is a dancer

She have to move to think

Här är Daniel Lomfeldt Lomås bild

Barn i utveckling eller anpassning?

Dela:
  • Hasse

    Mycket bra klipp, vi på föräldrakooperativet Täppan i Sköldinge (RIP) pratade om detta som en farhåga när våra barn skulle börja i skolan.
    Detta är ju även mycket värt att ta med sig i personalsrategiska frågor, förstör vi kommunens möjligheter att utvecklas om alla tjänster kräver akademisk utbildning? Kanske ide att rekrytera på kompetens och inte utbildning till kommunen….

  • LisaofSweden

    Snälla nån. Nu ställs det stor krav på skolan. Vi kan väl fokusera på att skolan ska fungera som  barnpassning och ersätta självförverkligande föräldrar samt som  laboratorium för skolpolitiker och utbildningsmyndigheter. Barnen klarar sig alltid . De har ju sina datorer och Facebook-konton.

    • selig

      Jag tycker att det är skrämmande att du tycker att kommunala skolor ska konka ut privat-TV som självklar val för barnpassning. Fy skäms!!!

  • Jag har sett en del exempel på vad som kan föda kreativitet. När jag hjälper en person t.ex. en företagare, som ”fastnat” i något som kan verka som handlingsförlamning, obeslutsamhet, dåligt självförtroende etc. råder jag gärna personen att göra något av följande:
    *Ta dig ann något nytt ämne som du är nyfiken på.
    *Börja med att öva upp en talang du har försummat.
    *Börja med en ny aktivitet.
    Oftast börjar personen med något estetiskt eller idrottsligt. Vad han/hon än väljer att göra, handlar det i grunden om att jag ber personen göra något som de vill göra för sig själva. På detta sätt övar de upp sin medvetenhet  och har lättare att bli kreativa och beslutsamma på jobbet.
    Min uppfattning är att skolan har tagit bort barnens möjlighet att ”göra något för sig själva”. Kan det vara så att när ett barn drömmer sig bort på lektionen och ritar istället för att uppmärksamma läraren, att han eller hon -medvetet eller omedvetet- känner behov av att göra något för sig själv?

  • Usch, jag blir så himla illa berörd av att se det här. Har inte funderat så mycket över dessa frågor hittills. Har helt enkelt haft annat fokus. Nog ligger det väldigt mycket i det. Jag blir ledsen, arg och frusterad..! Ser mina barn framför mig och funderar över på hur det var när jag själv gick i skolan.  Hur gör vi bättre i framtiden? Hur rustar vi barnen på bästa sätt?

  • selig

    ”Vad är det då vi gör i vårt skolsystem?” – Vi utbildar för konformitet i nuvarande struktur :-p

  • Jag delar uppfattningen att vi i alltför hög utsträckning försöker anpassa individen. Samtidigt är jag positivt överraskad över den förändring som skett sedan jag själv gick i skolan på 70-80 talet. Då handlade mycket om att hålla tillbaka de duktiga till en medelnivå. (Jasså, du är redan klar – men då får du hjälpa de andra tills de kommer ifatt.)

    När mina barn började skolan i början av tvåtusentalet var det mycket mer anpassat efter individen. De har alltid fått en möjlighet att utveckla sina styrkor – ännu mer under deras tid  i Kunskapsskolan.