Janne Josefsson har i Uppdrag granskning i två avsnitt följt upp Pojkarna från Fittja, fem pojkar som han träffade vid inspelningen av Fittja Paradiso 1999.

Jag tycker att programmet följer pojkarna på ett respektfullt och fint sätt. För två av dem så verkar livet haft en positiv utveckling och för tre av dem sämre i olika utsträckning. Vi som kommun borde ha skyddat dessa pojkar bättre och idag skulle vi arbetat på ett annat sätt.

Det fina i reportagen är att ingen person utmålas som enskilt god eller ond, utan så som vi människor är, komplexa. Alla är människor, inte grupper – utan individer med känslor, tankar, ansvar, drömmar och livshistorier. I förmågan att visa hela människor så skapas också förståelsen för det komplexa hos oss andra. Tack för ert mod att dela Musa, Gabriel, Oguza, Ramzy och Janis. Tack Janne Josefsson och tack SVT.

Liksom dessa individer så är också Fittja komplext. Det finns inte en bild av Fittja. Fittja är, såsom alla platser många olika saker.

Fittja kan utmålas negativt på många sätt med kriminalitet, polarisering, negativa förebilder och förstörelse.

Fittja är också en stadsdel där människor känner sig alltmer trygga, där det byggs nya bostäder, där samhället storsatsar, där du bor strandnära, där kreativiteten flödar, där civilsamhället tar ett allt större ansvar för sin plats, där barnfattigdomen halverats på 10 år, där skolresultaten går upp och fler och fler har arbete.

Varken den enskilt negativa eller positiva bilden är sanningen. Så är det med platser och så är det med människor.

Bilden av Fittja berättas inte bäst av mig eller av Janne Josefsson utan av de människor som är och skapar sitt Fittja. Först i en mix av alla dessa berättelser finns sanningen om Fittja. Det missar Uppdrag granskning.

/Mattias

Länktips: http://botkyrka.se/Nyheter/Sidor/En-vardig-bild-av-Fittja.aspx