Bolander om privat & personligt

Jenny Bolander, medarbetare och traineé reflekterar över veckan

Förra veckan hade vi AfterWork med jobbet. Jag, tillsammans med några kollegor och Mattias. Det var en trevlig kväll och samtidigt ett bra satt att avsluta arbetsdagen.

Som trainee tycker jag att sammanhang liknande dessa är intressanta. Hur chefer och ledare på olika sätt hanterar gränsen mellan den privata och professionella sfären. Vi visar alla olika grad av känslor på arbetsplatsen och vi är också alla mer eller mindre personliga.

I samband med den senaste Work Life-undersökningen säger Anita Ljung, HR Direktör för ManpowerGroup Sverige

 Det är viktigt att man förhåller sig professionell och inte relationell till sina medarbetare som chef. Integritet i sin roll som ledare är viktigt för att skapa ett bra klimat på arbetsplatsen. Även om man ska ha ett bra och nära samarbete med sina medarbetare så ar det tydligt att få vill ha en personlig relation med sin chef. Undersökningen visar också att endast en av tio anställda önskar att de hade en närmare personlig relation med sin chef och detsamma gäller för cheferna: nio av tio vill inte ha en närmare relation med sina medarbetare.

Vad säger det? Har vi redan har en bra relation med chefen/medarbetare? Samtidigt tror jag att en närmare relation kan främja förtroende, engagemang, motivation och leda till en ökad förståelse vilket är fördelaktigt för helheten, men hur vet jag vart gränsen går.

Vad är personligt och vad är privat? 

Dela:
  • Vad gäller AfterWork och liknande aktiviteter så tycker jag att en bra hållning som chef är att vara med, men och att gå tidigt.

    • Varför? 😉

      • För att vara engagerad, men ge utrymme för andra att vara privata om de vill och känner sig hämmade när ”makten” är med.

        • selig

          Sätter du inte huvudet på spiken nu?
          Problemet är inte privat eller professionellt — utan MAKTEN som ställer till :-p

          • Men vad är problemet med makten och varför blir vi hämmade när chefen är med?

          • selig

            Makt medför maktstrukturer och över-/underordning. Ta en titt på diskussionen om ”öppenhetsklimatet” i andra inlägget. Öppenhet (och därmed privata relationer) är problematiska när de inramas av över-/underordning. Vårt agerande i relationen (oavsett om det är en professionell relation eller en privat sådan) blir i allra högsta graden påverkad av den strukturen.

            En chef som verkligen ”sänker sig” till samma nivå som alla medarbetare minskar i hierarkisk makt (den formella makten består, den emotionella makten minskar). Det leder till en diskrepans mellan formell och informell makt som kan vara svår att hantera. Enklare att hålla fast vid status-quo och upprätthålla barriären.

            Ungefär så, tänker jag.

  • Andebark

    Mycket intressant reflektion som jag också funderat mycket över. Jag startade mitt företag och anställde den första sekreteraren 2007. När vi var två var det naturligt att vara personliga. Under 2011 har vi anställd flera medarbetare och jag inser att det ställer andra krav på mig som medarbetare.

    I den egna bloggen http://www.andebark.se är det samma fundering – är jag för privat?

  • Är det främst vid aktiviteter som medvetenheten kring personlig och privat blir betydande?Jag tänker för att vara en god ledare vill jag veta så mycket som möjligt om min personal så att jag kan förstå och se deras behov. AfterWork och liknande aktiviteter blir då tillfällen att se ”hela” medarbetarna samtidigt som jag behöver behålla integriteten.

    • Lena Hammarback

      Bra att du skriver om detta eftersom det verkar vara ett dilemma för många chefer.

      Min åsikt är att alla bör hålla på sin integritet, oavsett om man är chef eller medarbetare. Man kan vara både privat och personlig, men med artig distans. Det har jag med alla, oavsett roll. Men jag visar min personliga sida mer för de som är personliga med mig. Det handlar om att ge och ta. Och respekt.
      Håller med dig om att en AW tex, är ett bra tillfälle att lära känna varandra lite mer, men jag tror att du får räkna med att du får vad du ger. Förtroende är något som delas från två håll. Egentligen är det samma sak som gäller vid alla tillfällen; behandla andra som du själv vill bli behandlad. Hur vill du bli behandlad av din chef?

  • selig

    Jag tror att frågan skulle må bra av att ställas precis tvärtom: varför inte sudda ut gränsen mellan chef och arbetstagare? Det perspektivet som du anlägger utgår ifrån en hierarkisk över-/underordning. Är det det enda sättet som relationen mellan chef och ”underordnad” kan se ut på? — Jag hävdar motsatsen och jag påstår att motsatsen är det bästa sättet att leda arbetet på i alla yrken som inte är rent ”maskinella”.

    • Jag tror att man kan ha ett nära ledarskap utan att vara privat. Det finns risker med att vara för nära. Det ena är att relationen kan komma att handla för mycket om ledaren, det andra är att fokus inte blir på vad vi ska åstadkomma, utan hur vi kommer dit på relationsmässigt trevligast sätt.

      • selig

        Absolut. Men om vi vänder på frågan: det finns risker med att inte vara nära. Det ena är att arbetet endast upplevs som något som är löskopplad från mina egna värderingar, det andra är att fokus inte blir vad vi ska åstadkomma utan hur vi bäst kan ”lura” våra känslomässigt isolerade chefer/medarbetare att vi åstadkommer något.
        Eller?

  • LisaofSweden

    Det där med gränsen mellan personlig och privat känns som rejäl överkurs i Sverige.
    Här får man vara jäkligt glad om någon – chef eller anställd- ens nickar i korridoren.

  • Pingback: Ett ”anarkistiskt” chefskap?()

  • Geza Simon

    Min upplevelse av chef och medarbetarrelationer är att båda ska ha en proffessionell inställning till jobbet som ska utföras. Vissa jobb/uppdrag kräver djupare insikter om varandra medan andra inte alls kräver detta. Uppdraget styr. Men djupare insikter om varandra behöver inte nödvändigtvis vara ”privata”.

    En del uppdrag kan innebära tunga psykiska påfrestningar, t.ex. om man jobbar med tuffa beslut som  personalnedskärningar, ständig tidspress/deadlines, har ett mediadrev efter sig etc. etc. Då är det bra att ha en djupare kunskap om sina närmaste medarbetare hur de hanterar pressade situationer. Det finns idag en mängd olika ”redskap” (av olika kvalitet) för att fördjupa medarbetarrelationerna, en av dessa är den vi (informationskontoret) provade på  – DISC. Ett annat bra redskap i relationerna på jobbet är RÖTT.

    Arbetsmarknaden har ju kraftigt förändrats de sista 10 – 20 åren. Idag jobbar man ca. 4-5 år på en arbetsplats innan man går vidare mot nya utmaningar. Tidigare var det inte ovanligt att man blev kvar på sin post hela sin yrkeskarriär. Jag tror att även detta påverkar hur ”privat” man blir på jobbet.  

    Jag tror att man kan vara privat och personlig i relationen chef – medarbetare, men i små doser. Blir den privata rollen allt för stor kan det vara besvärligt med gränsdragningar och svårt att veta när man går in och ur rollen som chef.  

    På jobbet vill jag först och främst bli ”värderad” för det jobb jag utför. Och jag vill vara säker på att det görs utan ”influenser” från mitt privata jag. 

    • selig

      Men är inte dessa ”influenser från mitt privata jag” helt ofrånkomliga? Det är ändock du (och jag) som människor som utför våra uppdrag?

    • Tack för intressanta reflektioner. Jag håller med dig Geza om att jag på arbetet främst vill bli värderad för det jobb jag utför. Sedan tror jag att vi är mer eller mindre privata på jobbet på samma sätt som några är ”samma” person på jobbet som privat. Lite som jag tror Lena är inne på, vi har olika komfortzoner som vi också måste acceptera. Intressant hur man som ledare kan vara personlig men inte privat för att också skapa förutsättningar för ett gott ledarskap. Vad tycker ni är privat och vad är personligt?

      • Lena Hammarback

        Jag menade nog snarare att jag inte är så privat på jobbet med vare sig kollegor eller chefer. Det innebär att jag kan vara likadan med alla, oavsett om jag är i en ledarroll eller medarbetarroll. Jag tror dock jag är ganska öppen och personlig. Brukar nog bjuda på några delar ur mitt privatliv också, dvs en rolig händelse, vad man ska göra, semester osv. Men där går nog gränsen. Och det är väl där skillnaden går mellan privat och presonlig, tror jag.
         En viktig sak som påverkar förtroendet och något som alla bör akta sig för, är att vara för strikt och återhållsam så att ingen kan tolka in hur den personen är. Då skapar man osäkerhet. 

        Hur tänker du själv Jenny kring privat och personlig? Tycker du att du förhåller dig på olika sätt mot dina kollegor och din chef? Tycker du det är mer bekvämt när inte chefer är med?

  • Jag tycker att begreppen privat, personlig, professionellt är beroende på fråga och sammanhang. För mig ligger problematiken kanske främst i fråga om relationer, påverkan och förtroende. Därför kan jag nog också förhålla mig olika mot mina kollegor och min chef. Frågan och sammanhanget påverkar också om jag tycker att det är eller mindre bekvämt med min chef närvarande.
    Utifrån Thomas aspekt funderar jag över vad vårt förhållningssätt till privat/personlig får för konsekvenser. Hur påverkar det ett arbetslag om några är mer personlig med chefen och vad får en mer personlig relation mellan chef-medarbetare för konsekvenser när chefen slutar?

  • Pingback: Ett ”anarkistiskt” chefskap? | Selig.se()