Idag skriver Lena Andersson skarpt i DN om ”Den nya färgläran”.
Sexism och rasism har det gemensamt att de utgörs av kollektivisering av individer utifrån yttre kännetecken.
Poängen är att vi använder vi lätt tillskriver människor egenskaper baserat på grupptillhörighet. Jag är man så alltså är jag…
Det känns så naturligt att göra just så och kanske är det rent av nödvändigt för att världen ska bli begripbar. Detta understöds också av forskningen
Den mänskliga hjärnan kategoriserar ständigt , vilket är nödvändigt för att göra reda på omvärldens intryck (se t.ex. Lakoff 1987)
För att kategoriseringen ska bli ett problem krävs dock att vi gör den andra gruppen olik oss själva, dvs skapar en distans och att den gruppens egenskaper ses som sämre än våra egna.
Se bara på Bosse Parneviks välmenade ord som så lätt går i fällan DE istället för VI är som oss…
Det Lena Andersson är ute efter är att kategorisering aldrig ska ske utifrån yttre kännetecken, som i sin tur tillskriver en grupp vissa egenskaper. Jag tycker att hon har helt rätt. Människor är olika, därför att vi som individer är olika. Inte därför att vi tillskrivs egenskaper pga av vilken grupp vi tillhör t.ex. baserat på vårt utseende.
Själva grunden från rasism och för den delen o jämställdhet är att DE är annorlunda än VI och DE är SÄMRE än vi. Ingen är rasist mot en person, därför att en person möter du som en människa. En grupp är ett objekt som du har distans till och därmed behöver du inte ta mänsklig hänsyn.
Lösningen är som jag hävdat tidigare.