Får jag lov att bli förbannad?

 

Angry! by danorbit.Ibland blir jag förbannad. Ibland händer det på jobbet.

Om du vill ha den formella kommunchefsrollen så sluta läs här.

Får jag som kommunchef visa att jag blir arg?

Hur mycket skit ska jag ta innan det brister?

Den här veckan har jag ställt mig den frågan ett antal gånger. Jag har fått lirka och vara förtående trots att jag inte gjort fel. Be om ursäkt och hålla igen, för att kunna göra ett bra jobb för katrineholmarna. Jag avskyr vad det gör med mitt inre. Det känns som att jag gör våld på mig själv.

Jag blir så arg på människor som tror att det är så lätt att ha en roll som jag har. Som kan vräka ur sig vad som helst och sedan när jag replikerar anklaga mig för att vara  spydig. Jag håller fullkomligt på att explodera av frustration.

Jag vrider mig ut och in för att vara personlig och öppen men just när jag blir förgrymmad är det som att det är stopp. Ilska får inte uttryckas.

Bleargh! by danorbit.

Men sitt där du på din förbenade pidestal och lägg alla problem utanför dig själv och varför inte lägga den hos någon du inte behöver ansvara för.

Lägg den hos någon med makt som du inte behöver visa medmänsklighet.

 

Får jag då lov att bli förbannad?

Dela:
  • Jag tycker själv det är ypperligt med ledare som vågar visa känslor. Det vill säga, inte ledare som kastar stolar eller får utbrott, men som är tydliga med vad de känner. Om vad som är ok och inte är det. Ingen skapar så mkt ångest och osäkerhet som musslan. 

  • selig

    Jag tycker att det är utmärkt att du ger uttryck även över din frustration och ilska.

    Jag vill även passa på att uppriktig be om ursäkt, ifall jag har bidragit till dessa negativa känslor genom mina säkerligen ibland spydiga kommentarer.
    Du gör ett kanonjobb, är medkännande, bryr dig. Skulle vi ha fler av din sort, så skulle världen vara j*vligt mycket bättre 😉

  • Känner igen känslan. En kommunchef får bli arg. Varför inte? Våga sätt ner foten om det blir personligt. Annars gör du det när det brister, och det är då man inte gillar ilskan och känslan -eller människan.

    ”Man rår inte för vad man känner, man rår bara för det man gör” är ett välkänt uttryck. Så belasta dig inte för att du KÄNNER utan lägg vikten i det du kan GÖRA istället, på ett konstruktivt och produktivt sätt. Låt dem veta när det inte är ok längre (och om möjligt lösa konflikten/problemet på ett annat sätt).

    • …och jag måste hålla med föregående kommentar från Selig. Du gör ett kanonjobb.

  • Birger

    Klart att du precis som alla människor skall få bli arg, bara för att man sitter i en offentlig position så är det väl inte meningen att man ska ställas på pidestal och helt plötsligt bli någon övermännsika som inte har eller kan visa känslor?

  • Mettejohansen

    Rollen har Du själv valt och har dessutom bra betalt för så det är inget att ynka sig över, det är inte ett dugg synd om Dig. När man blir så arg och frustrerad som Du beskriver så behöver man fundera i djupet hos sig själv över varför man reagerar så. Naturligtvis har man rätt att bli arg men om folk säger sånt som inte är sant så behöver man ju varken bry elr ta åt sig och inte ska man be om ursäkt för ngt man inte har gjort. Du vet att folk, inklusive oss själva, har ett filter i öronen som gör att två som ‘pratar’ aldrig uppfattar en sak/fråga/diskussion likadant? Det är ff så att så länge man inte har gått en mil i ngn annans skor så ska man inte tvärsäkert veta varför en annan människa handlar som den gör. Det är väldigt mycket trygghetszoner, revir och för lite vidvinkelobjektstänk i Katrineholm, det är därför allt är så segt här så det är nog bara så att Du får vänja Dig vid det. Eller inte?

    • Min valfrihet i att sluta detta jobb finns absolut, likväl som din valfrihet att inte ta del av mina ”ynkanden”. Jag kan försäkra dig om att mycket av det jag gör inte krävs av mig i mitt jobb utan är saker som jag gör utöver. Att betala någon pengar för att sedan inte behöva ansvara för den personens känslor tror jag inte på.

      Oaktat detta så tror jag att många tänker precis som du, vilket är viktigt för mig att ta in – även om jag inte delar din uppfattnng.

  • Eva Wing

    Jag tror precis som flera har uttryckt här, att det är bra att ledare visa känslor. Och då alla känslor, för vi är människor. Det gynnar ingen, varken medborgaren, medarbetaren eller dig själv om du ”brukar våld” på ditt inre för att du inte kan visa dina känslor. Sedan kan det vara viktigt att inte agera i affekt. Utan att faktiskt gå och räkna till 10 någonstans innan man uttalar sig. Kanske inte alltid så lätt att göra, men kanske nödvändigt. Vi människor är ju helheter, dvs både glädje och ilska. Håller på dig! 🙂 

  • Kennethmalmbie

    Mattias,

    Jag blir också förbannad och frustrerad ibland! Jag får
    också be om ursäkt och hålla igen, lirka och vara förstående trots att jag inte
    har gjort något fel 😉 Jag behöver dock alltid ha i åtanke att det jag gör
    eller det jag säger aldrig kan bli till allas gillande – och ödmjuk nog att
    vara öppen för att revidera mina åsikter (dock inte alltid med framgång)! Din
    roll är inte lätt – och du har modet nog att ställa dig själv i rampljuset gång
    på gång (på gott och ont). För det har du min respekt! Men det innebär också
    att jag och andra utnyttjar den öppenhet som du förespråkar i våra syften – och
    de överensstämmer inte alltid med dina. Det får du acceptera! Och det innebär
    INTE att jag sätter mig på en piedestal eller lägger problemen utanför mig
    själv. Det innebär att jag tar det ansvar som jag har möjlighet till! Så sluta
    ynka dig! Du vet bäst själv vem du är. Om det är viktigt nog för dig behöver du
    inte beklaga dig. Förbannad och frustrerad ska du självklart kunna bli. Du är
    väl inte mer än människa?

     

  • Självklart får man bli arg, ”Du får alltid känna det du känner, men inte alltid göra det du känner för eller vill” är en av huvudreglerna i mitt klassrum. Det viktiga är väl att när man blir arg hantera det på ett rimligt sätt, inte minst om man har en maktposition gentemot andra (som kommunchef eller som lärare, ser många paralleller här utan att verkligen veta). Jag blir stundtals mycket arg som magister, men alternativet att knapra valium för att ta bort det skulle sannolikt inte göra mig till en bättre utan till en sämre: http://lrbloggar.se/magnus/2011/05/07/apropa-larares-ilska/

    • Tack för ett tankeväckande inlägg, jag läste också din bloggpost och bakomliggande artikel.

      Just i situationen av vanmakt känner jag att ilskans kraft blir så mycket större. Att sedan som Nurmi Hansson kommer fram till parera den vanmakten med öppenhet är ju briljant.

  • Torgerd Jansson

    Jag tror man ska var klar över att något av det västa en människa kan råka ut för är personlig kränkning. I många samtal som jag haft med människor genom åren är det just detta som sitter hårdast fast. Som är det svåraste. Som man inte kan komma över. Kränkande behandling, hårda ord, orättvisa beskyllningar, översitteri .. ja allt sådant skadar människor på djupet.
    Det är därför så oerhört viktigt att vi möter varandra med respekt. Vi må ha olika uppfattningar, idéer och erfarenheter. Detta ska vi föra fram och argumetera för. Men vi måste också lyssna på den andre. Och våga se att det finns andra skäl, andra infallsviklar och andra erfarenheter som också är viktiga.
    Att någon tycker eller gör annorlunda ger oss aldrig rätt att kränka denne.
    När människor ändå gör så har det, som jag ser det,  oftast att göra med avund. Att den som kränker den andre vill ha något eller vara något som den andra är. Avund är ett av de svåraste gissel som kan drabba en människa. Och dess omgivning. Den går inte att göra något åt för den som blir offer för någons avundasjuka. För ju bättre denna människa beter sig, ju mer avundsjuk blir den som har sjukan. Den enda som kan ändra på situationen är den avundsjuke själv. Och det är viktigt. För den som är avudsjuk kränker också sig själv och fastnar lätt i bitterhet, som i sin tur förkväver livet.
    Att påstå att en person som har en hög lön eller befattning också har betalt för att bli kränkt anser jag är helt fel. Människor har lön för att sköta sitt uppdrag. Om de inte sköter det på rätt sätt ska de kritiseras. Men ingen männsika ska behöva vara slagpåse åt någon annan.
    Så låt oss mötas sakligt och med respekt i debatten. Det vinner vi alla på.

    • Hanteraratt

      Om det är så allvarligt som att kommunchefen blivit kränkt så är det en mycket mycket märklig hantering av situationen, att blogga om det, stället för att hantera det som de ska göras:Vad gör jag om jag blir kränkt på min arbetsplats?För det första bör du, gentemot de som kränkt dig, klargöra att du ogillar det beteende du utsatts för och att du känner dig kränkt. Om handlingen upprepas (eller en liknande händelse inträffar) är det svårare för den (dem) som kränkt dig att invända att han (de) inte förstod att du tog illa vid dig (att beteendet var ovälkommet). För det andra bör du kontakta din arbetsgivare/chef. Förklara vad som hänt och hur du ser på det hela. Försök att öppna upp en dialog med honom. Kräv att bli lyssnad på och tagen på allvar. Peka på att problemet är ett arbetsmiljörelaterat problem och att arbetsmiljölagen ger dig rätt till en godtagbar arbetsmiljö. Om du är fackligt ansluten kan det vara en väg att ha kontakt med arbetsgivare/chef via denna. För det tredje har du alltid rätt att polisanmäla det inträffade. En kränkning är en kränkning oavsett om den sker på öppen gata, i ditt hem eller på din arbetsplats. Din arbetsgivare kan inte förbjuda dig att polisanmäla om du tex blivit misshandlad på jobbet.

    • Kennethmalmbie

      Torgerd,

      Utan att förringa Mattias upplevelse så skulle jag gärna
      vilja att DU definierar vad DU menar med kränkning? Hur lyder DIN definition av
      kränkning av en annan människa?

      Hälsningar Kenneth

      • Torgerd Jansson

        Kränkning är för mig när man på ett orättfärdigt sätt anklagar, kommenterar, förringar, utnyttjar, förolämpar eller våldför sig på en annan människa. Man kan då använda de klassiska härskartekninkerna, men också utnyttja att en annan människa pga exempelvis roll eller funktion är förhindrad att agera på det sätt som kränkningen egentligen föranleder. All form av kränkning av en annan människa är för mig oacceptabel, oavsett vem det handlar om.

        • Kennethmalmbie

          OK,
          Är det då en lika stor kränkning att kommentera någon på ett orättfärdigt sätt som att våldföra sig på någon annan?

  • Alla måste få bli arga. Jag brukar dra gränsen mellan att dra en säkring eller att bränna ner hela huset. Det första är ok, det andra är det inte. 

    Sedan är det naturligtvis oerhört viktigt att se till att ilskan kommer ut på rätt sätt. Det får inte bli nya personangrepp, det gäller att vara ”stor” också i sin ilska, men kanske framför allt att inte eskalera situationen. 

    Men sund ilska är ju en del av en öppen och ansvarskännande relation. Det måste få vara ok.

  • Klart alla upplever aggressioner på arbetet, och du gör rätt som lirkar och framförallt  försöker förstå den andre personen.

    Har du läst Johan Langes Luck-koncept? Just det här med hur vår reptilhjärna automatiskt går i försvar. Du är medveten om det, men din ”motpart” verkar inte göra det.

    För de som är intresserade har jag en kort introduktion: http://blogg.sundhult.com/2011/08/01/tillsammans-med-vanner-for-luck/

    Du gör helt rätt som bloggar om det! Klart det måste finnas ventiler utan att hänga ut någon. det är även ett sätt att utvärdera hur du skall agera i sådana situationer, och samtidigt får tips om vad man kan göra.

    //Christian

  • Min spontana tanke är att du så klart får känna, i detta fallet ilska, och också att du ska berätta att du känner och varför. Markera hur du vill att en diskussion  eller ett samtal ska gå till. Att ha ”högt i tak” innebär inte att vem som helst kan få säga vad som helst och det samma tycker jag gäller för ”öppenhet”. Att inte tänka på mottagaren när man slänger ur sig något tyder på miss eller brist på respekt och utan respekt blir det svårt att mötas och att få saker att förändras. 

  • Maria Magnusson

    Alla människor måste få uttrycka sina känslor, oavsett om det är glädje, sorg eller ilska. Om du håller inne med vad du känner påverkas både humöret och hälsan på sikt. Hoppas att veckan som kommer blir bättre.