Jag tycker att begreppet hen tillför något i vårt språk. Med fina ord är hen ett könsneutralt pronomen, som saknas i vissa språk bl.a. svenskan.

Men vi är väl ändå man och kvinna säger någon. Absolut säger jag. Att använda hen handlar för mig inte alls om det. Självklart är vi man och kvinna. Det vi ofta fokuserar på är det biologiska könet. Det är förstås viktigt, men egentligen en försummande liten del av våra liv där det spelar en avgörande betydelse. Vårt kön får vi däremot leva med hela tiden i den sociala konstruktionen – kvinna och man. Man kan dra en skiljelinje mellan vårt biologiska kön och vårt genus – vår könsroll i samhället. Det är här hen kommer in tycker jag.

Eftersom kön är vårt mest naturliga sätt att dela in människor så tillskriver vi också många egenskaper till det biologiska könet. En kvinna bör vara si och så, en man på ett annat sätt. Det är ju sant ibland och den människa som valt att vara på ett visst sätt har jag ingenting emot att man har ”typiska kvinnliga, eller manliga drag”. Problemet är att eftersom vi alltid delar in efter kön så tillskriver vi en massa egenskaper till människor som inte har att göra med vem individen är utan bara har att göra med gruppen.

Hen sätter fokus på detta – och det gillar jag, eftersom det får mig själv att se hur djupt det sitter och det jag är medveten om kan jag göra något åt.

Men, säger min kloka samtalspartner, om nu det är syftet – varför ta en blandning av hon och han och säga hen? Varför inte bara säga människa.

Det gillar jag – människa!