Hur jämställdhet ökar ojämställdhet

Jag börjat detta inlägg med en ”Disclaimer” – Detta är tankar som inte är färdigtänkta. Jag tänkte att vi kunde tänka färdigt tillsammans. Jag hoppas det är okej och att vi snart, tillsammans kan vara ännu klokare än vad vi är just nu?

Jämställdhet handlar om förhållandet mellan kvinnor och män, pojkar och flickor.

Jag vill i mitt arbete bidra till att människor oaktat kön, [wikipop language=”sv” search=”Genus (könsbegrepp)”]socialt [/wikipop]eller biologiskt ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv. Jag tror att det är den svåraste jämlikhetsfrågan som vi har att arbeta med. Könet är vår primära underförstådda indelningsgrund för människor i grupper.

När jag var på föräldramöte i veckan för första klass så kom jag att tänka på hur naturligt det är att förstärka just den indelningen. Lärarinnan talade om att;

-Vi ställer oss i kö utanför skolmatsalen, killar för sig och tjejer för sig.

 

Hon berättade också exempelvis att hon funderade på att dela upp klassen efter kön under trygghetstiden, dvs när man i skolan pratar om hur vi beter oss mot varandra. Jag lyckades vara tyst ända tills dess mötet var slut. När jag frågade henne om detta verkade hon i det närmaste förnärmad och sa att barnen är vana med det sedan förskoleklassen. Ja det tror tusan det. Trots att vi försökt att arbeta så mycket med att stärka förståelsen så är det svårt. Det är så naturligt för mig. oss att dela människor i grupper och primärt efter kön.

Varför är det då ett problem?

Jag menar att det får negativa konsekvenser för oss. Primärt för kvinnorna, men även för männen. Vi är fostrade i könsmaktsordningen, d.v.s. principerna om könens I-särhållande och om mäns överordning och kvinnors underordning. Vi är det omedvetet och systemet omöjliggör idag strukturellt fria val utifrån alla människors och personers lika värde. För att nå ett jämställt samhälle måste vi se dessa strukturer, detta inlägg är en sådan ansats. Vi måste arbeta med oss själva och våra värderingar och förutfattade meningar.

Idag läste jag i DN att Män mår bättre av jämställt arbetsliv

Kan man säga att män vinner mest på ett jämställt arbetsliv?

– Ja, det verkar så. För att kvinnor ska tjäna på att arbetsplatsen är jämställd förutsätter det också att hemsituationen är jämställd.

Ja, det är just det. Det måste gå åt båda hållen. På samma sätt som ojämställdheten upprätthålls av både män och kvinnor så måste också förändringen ske i oss alla och på alla arenor.

Om jag tar mig själv som exempel, det brukar ju vara enklast. Jag och min fru delar inte jämnt på hem och arbete. Uppdelningen är den traditionella. Jag arbetar mycket och är hemma lite och min fru arbetar mindre och är hemma mer. Jag kan understryka att vi försökt göra detta som ett medvetet tidsbegränsat val.

Vad får det då för konsekvenser? Låt mig exemplifiera med en härskarteknik som kallas [wikipop language=”sv”]dubbelbestraffning[/wikipop]. Den innebär;

Att ställa en inför ett val, och utsätta en för nedvärdering och bestraffning, oavsett vilket val man gör. Exempel: – Man är noggrann med sina arbetsuppgifter. Då ser chefen det som om inget blir gjort. Om man snabbar på, får man höra att man slarvar.

För min fru innebär det att om hon att väljer att vara hemma med våra barn framför att gå på ett kvällsmöte på jobbet och därmed inte är engagerad i sitt job så är det negativt, men om hon går på mötet är hon, eller snarare känner hon sig som en dålig mamma.

Jag kan känna att jag inte engagerar mig tillräckligt hemma, men om jag gör det så får jag en sned blick på jobbet och får dessutom arbeta dag och natt för att jobba ikapp. Konsekvensen av att inte vara hemma är att jag kan känna ett utanförskap i hemmet. Om jag arbetar blir jag utanför hemmet och om jag är hemma blir jag utanför jobbet.

Detsamma gäller min fru. Dubbelbestraffningen går åt båda håll och den upprätthålls av oss båda eftersom vi har svårt att se sunt på frågan då vi präglats av könsmaktsordningen. I-särhållandet av könen och mannens överordning gör ju att så länge som mannen traditionellt är den som arbetar så blir det ”lite finare” än att vara hemma.

Men nu när mannen som i DN´s artikel var mer jämställd på arbetsplatsen premieras det, det blir ju till och med normalt. Problemet är att samma förändring inte sker hemma.

Då har väl mannens position stärkts ytterligare på bekostnad av kvinnans?

Dela:
  • Pingback: christer lund (@chrlun62)()

  • Jessica sjögren

    Läsvärt inlägg. Är inte färdigtänkt själv. Komplext problem.

  • Ben

    Hon snackar skit helt enkelt. Sådant här urholkar verkligen titeln ”doktor”.

  • Pingback: Mattias Jansson (@Kommunchef)()

  • Mattias!

    Det är intressant det här med den påstådda könsmaktsordningen. Vem är det, om inte landets alla feminister och genusvetare, som ständigt hävdar att män är överordnade och kvinnor är underordnade? Ju mer och högre man propagerar ut detta, desto mer kommer män och kvinnor att tro att det är så. Det blir i bästa/värsta fall en självuppfyllande profetia.

    När man läser pressreleasen från Umeå Universitet om Ann Sörlins forskning så slår det mig att profetian faktiskt har gått i uppfyllelse. Ann Sörlin skriver nämligen att:

    ”Män upplever sina relationer som mer jämställda än vad som rapporteras från den praktiska verkligheten. Kvinnor däremot rapporterar i allmänhet högre grad av jämställdhet än de upplever.”

    http://www.medfak.umu.se/om-fakulteten/aktuellt/nyhetsvisning/forbattras-kvinnors-halsa-av-mer-jamstalldhet.cid167818

    Kvinnor upplever sig alltså allmänt sett som mindre (kvantitativt) jämställda än vad de i realiteten är!

    Då, om inte förr, har feministernas och genusvetarnas ständiga propagerande om könsmaktsordningen lyckats. De har lyckats få kvinnor att uppleva sig som mindre jämställda än vad de är i realiteten.

    När man dessutom, som Ann Sörlin, ser en ökad sjukskrivningsgrad hos män som ett tecken på bättre hälsa och välmående hos män så borde hon kanske tänka till en gång extra. Hon ser det som ett gott tecken! Och ett tecken på ökad (kvantitativ) jämställdhet!

    Det var bara ett par årtionden sedan som det var män som sjukskrev sig i högre utsträckning än kvinnor. Fram till mitten på 90-talet var nämligen män sjukskrivna mer än kvinnor.

    http://www.sydsvenskan.se/sverige/article634040/rdquoInnan-var-fler-man-sjukskrivnardquo.html

    Menar Ann Sörlin samt landets alla feminister och genusvetare att den så kallade könsmaktsordningen då var den omvända, att kvinnor var överordnade och män underordnade?

    Det kan jag knappast tro. Feminister använder ständigt dubbelbestraffning mot män. Så de har säkert en förklaring som visar att män är de skyldiga oavsett hur sjukskrivningstalen ser ut…

    • Medborgare X!
      Ett engagerat inlägg. Jag ser att dessa frågor intresserar dig. Mycket av det du skriver väcker funderingar, men jag är inte lika säker som dig i slutsatsen.

      Just könsmaktordningen är ju tämligen vedertagen och vidimeras så vitt jag vet av alla riksdagspartier?
      Tror du inte att upplevelsen av mindre jämställdhet hos kvinnor har mer med kvalitativt dålig jämställdhet?
      Att dra ett likhetstecken mellan sjukskrivning och hälsa tycker jag inte går. Hälsa är ju vad vi upplever, sjukskrivning en adm åtgärd. När det fungerar bra följer de varandra?

      • Mattias!

        Könsmaktsordningen är en teori. Den blir inte en sanning ens om alla riksdagspartier anser den som vedertagen. Än mindre vidimeras den av politiska partier.

        http://sv.wikipedia.org/wiki/K%C3%B6nsmaktsordningen

        Än har ingen på ett vetenskapligt sätt kunnat bevisa dess verkliga existens.

        Jag håller med dig att det inte går att sätta ett likhetstecken mellan sjukskrivning och hälsa. Men det är just det som Ann Sörlin verkar göra. Hennes enda argument för att män skulle må bättre av ett ”jämställt arbetsliv” är att de börjat sjukskriva sig mer. Ju mer män sjukskriver sig desto bättre skulle de, ensligt Ann Sörlins synsätt, må. Låter det logiskt tycker du?

        Det har som jag skrev ovan dessutom visat sig att män innan mitten på 90-talet sjukskrev sig mer än vad kvinnor gjorde. Då måste man också fråga sig om Ann Sörlin menar att män mådde bättre än kvinnor då? Och om hon menar att arbetslivet då var mer (kvantitativt) jämställdt än vad det är idag?

        Dessa frågor måste hennes avhandling ge ett entydigt svar på, annars kan man knappast ta den på seriös allvar.

        • Jag är ingen expert på Ann Sörlins avhandling, så jag har svårt att gå i svaromål. Viktiga frågor att belysa förstås för att få en acceptans för resultaten.

      • Mattias!

        Du frågar om jag inte tror att upplevelsen av mindre jämställdhet hos kvinnor har mer med kvalitativt dålig jämställdhet?

        Det vore ytterst underligt eftersom det inte finns någon kvalitativt dålig jämställdhet för kvinnor i Sverige. Kvinnor har nämligen alla rättigheter som män har i Sverige. Det är till och med så att kvinnor har fler rättigheter än vad män har. Det finns nämligen ett antal rättigheter som kvinnor har men som inte män har. Män har dessutom traditionellt sett haft fler skyldigheter än vad kvinnor har.

        Om kvinnor upplever att det inte har kvalitativ jämställdhet i Sverige så beror det på att de är felunderrättade. Det kan de dock mycket väl vara med tanke på den propaganda och alla de feministiska myter som feminister och genusvetare ständigt sprider.

        Ann Sörlin talar dock mest om kvantitativ jämställdhet. Trots detta så ägnar hon inte speciellt mycket analys åt hennes eget resultat att kvinnor allmänt upplever sig som mindre jämställda än vad de i realiteten är. Att kartan inte stämmer med verkligheten verkar hon knappt notera. Istället fortsätter hon att titta djupt i kartan och ser en ökad sjukskrivning hos män som ett tecken på ökad hälsa hos män!

        Bara i genusvärlden kan något sådant ske!

        • Kvalitativ jämställdhet handlar ju ex om värderingar, det var mer det jag tänkte på. Åter många frågor som jag hoppas att Ann Sörlin kan ge svar på.

        • Anna Johansson

          Medborgare X!

          Jag har läst dina inlägg och blir nyfiken på några saker. Bland annat skriver du om att kvinnor har fler rättigheter än män och att män traditionellt sett har fler skyldigheter än kvinnor. Vilka rättigheter och skyldigheter syftar du på? Anser du att de rättigheter och skyldigheter som kvinnor och män har ”på papperet” också har genomslag i praktiken, det vill säga hemma, på jobbet, på fritiden etc?

          En annan intressant sak du skriver är att feminister ständigt använder dubbelbestraffning av män. På vilket sätt sker det menar du? Jag är själv feminist enligt den bemärkelsen som förenar alla feministiska inriktningar; viljan att upphäva diskriminering på grund av kön eller könstillhörighet. Jag känner inte riktigt igen mig själv i att jag skulle använda härskartekniken dubbelbestraffning mot män.

          Du skriver också att kvinnor i Sverige är felunderrättade om de upplever att de är kvalitativt ojämställda, även här undrar jag om du kan utveckla dina tankar så att jag bättre kan förstå hur du menar.

          • Anna!

            I följande länk kan finna ett antal exempel på lagar som ger kvinnor vissa rättigheter som inte män har.

            http://mansnatverket.org/mansfragor.php

            Redan när män skulle få rösträtt så kopplades den till skyldigheten att göra värnplikt. Endast män som gjort värnplikt fick allmän rösträtt, något motsvarande krav fanns inte för kvinnors rösträtt.

            Ett annat exempel är att när ett barn föds. Då får mamman per automatik vårdnad om barnet och får en positiv behandling av samhället. Samma sak gäller inte för en man. Om han inte är gift med mamman så måste han erkänna sitt faderskap. När han gjort det så får han dock inte alls samma positiva behandling av samhället. Tvärtom! Det enda som händer när han erkänt sitt faderskap är att han bli skyldig att betala underhåll till mamman. Någon vårdnad eller umgänge med barnet får han inte. Det kan han bara få om mamman skriftligen godkänner att pappan ska få gemensam vårdnad. Mamman har veto och ses av samhället som barnets huvudförälder. Pappan är i rättsligt underläge från början.

            Vad menar du med om alla rättigheter och skyldigheter som kvinnor och män har ”på papperet” också har genomslag i praktiken? Alla människor är olika. Alla människor kommer (som tur är) inte komma i kontakt med alla rättigheter och skyldigheter som de har i samhället. Alla män och kvinnor kommer inte att göra samma val i livet. Alla är olika. Däremot är det viktigt att alla har samma rättigheter och skyldigheter. Att alla behandlas lika av samhället. Men det behöver inte innebära att alla gör samma val. Då skulle ju samhället bli hemskt. Alla skulle bli gråa tråkiga kopior av varandra.

            Här är lite exempel på den dubbelbestraffning och den dubbelmoral som feminister ständigt ägnar sig åt:

            http://medborgarperspektiv.blogspot.com/2011/09/feministisk-dubbelmoral.html

            http://medborgarperspektiv.blogspot.com/2011/09/mer-feministisk-dubbelmoral.html

            Det är Ann Sörlin som själv säger att kvinnor upplever sig som mindre jämställda än vad data visar i hennes studie (hon gjorde ju både en registerstudie och en enkätstudie för att ”mäta” jämställdheten på arbetsplatser och i hushållen). Men när kvinnor får frågan hur jämställda de upplever sig så uppger de att de upplever sig mindre jämställda än vad de i verkligheten är. Detta är inte speciellt förvånande. Kvinnor har ju under årtionden matas med propaganda från feminister, journalister, politiker och andra besserwissers att kvinnor är så förtryckta och så förfördelade i samhället. Då är det inte underligt att propagandan satt sina spår i kvinnors medvetande….

  • Pingback: David Granath (@d_granath)()

  • Anna Johansson

    Vilket bra inlägg! Här synliggörs komplexiteten i vår strävan att uppnå ett jämställt samhälle. Sverige anses ha kommit långt, relativt sett, jämfört med många andra länder – men här blir det tydligt att vi fortfarande har mycket kvar att arbeta med. Mattias sätter fingret på en del av själva problemet. Maktproblematiken, isärhållande av kvinnor och män samt överordning av män och underordning av kvinnor. Det är min absoluta övertygelse att ojämställdheten upprätthålls och återskapas på grund av att vi alla föds in i och lever i de strukturerna som teorin genussystemet beskriver. På senare år har regering och riksdag också en sådan förståelse. Det räcker inte med att sätta upp nationella jämställdhetsmål, vi måste dessutom förstå och arbeta med orsakerna till att ojämställheten består.

    Numera finns det åtskilliga statistiska bevis för genussystemets konsekvenser på det empiriska planet, exempel finns t ex på http://www.jamstall.nu. I Sverige ska all offentlig statistik som handlar om människor vara uppdelad på kön. Runt om i Sverige arbetar kommuner, landsting m fl med detta. Med statistiken som grund har ett flertal orättvisor kunnat synliggöras. Sjukvården har slående exempel, mer smärtlindring till män vid höftledsbrott, blåljus i ambulans oftare för män än för kvinnor. Inom skolan finns flertalet exempel på hur pojkar tillåts ta mer plats än flickor. Det är viktigt att inse att vi alla bidrar till att återskapa skillnaderna och konsekvenserna för kvinnor och män, flickor och pojkar. Att skuldbelägga skapar motstånd och polarisering. En grundförutsättning för att gå framåt mot ett jämställt samhälle är att vi måste bygga på kunskap, och på detta som vi gör nu – att diskutera och bolla tankar och idéer.

    Men tillbaks till vardagen, hur ska vi agera när vi hör, ser eller på något sett upplever ojämställda handlingar? Jag har inget svar på den frågan, det måste var och en ta ställning till med hjärta och hjärna. I arbetslivet är det enklare än i privatlivet. Hos oss i Katrineholms kommun har vi ett styrsystem, vi har mål i budgeten, vi har en kommunplan som ger oss stöd för hur vi ska arbeta med jämställdhet. I det privata livet finns inga sådana anvisningar. Här är det upp till mig själv som individ och vilket ansvar jag vill ta för mina värderingar. Själv upplever jag ibland att jag blir bemött med ”inte nu igen”, ”det finns viktigare saker än detta” eller ”ja, ja – det ligger säkert något i det du säger, men jag vill att kvinnor ska vara kvinnor och män vara män”. Vi har alla olika perspektiv och utgångspunkter och det måste respekteras, och många gånger går det att skapa en konstruktiv dialog genom att vara intresserad. Jag tycker själv att det är viktigt att synliggöra och ifrågasätta normen, vilket ibland upplevs som provocerande av andra. Att gå från något som kanske i många år varit normalt till något nytt okänt kan upplevas skrämmande. Men det finns liksom inga genvägar – ansvaret behöver bäras av alla, för när allt ställs på sin spets så är det i våra vardagliga handlingar som jämställdhet skapas, eller, ojämställdhet återskapas. Kanske kan ett sätt att fortsätta den här bloggdiskussionen vara att vi delger exempel på vardagliga handlingar när vi gjort något medvetet för att bryta ett ojämställt mönster? Eller en tanke om något liknande…..?

    • Absolut, jag börjar ovan.
      Har du några kommentarer på de andra inläggen här?

  • delicit

    ”Det är viktigt att inse att vi alla bidrar till att återskapa skillnaderna och konsekvenserna för kvinnor och män, flickor och pojkar” -> ”Jag kan känna att jag inte engagerar mig tillräckligt hemma, men om jag gör det så får jag en sned blick på jobbet och får dessutom arbeta dag och natt för att jobba ikapp”

    Du sitter på en position med makt och uppmärksamhet.Det är ledarna som måste visa vägen,så vad hindrar dig?

    Det blir inte trovärdigt helt enkelt.Du försöker bli klokare istället för att göra något konkret.

    • Tack, jag håller med dig om att handling är viktigare än ord.

      Samtidigt så vill jag inte bara skriva inlägg som framhåller min egen excellens. Jag har liksom de flesta förbättringsområden och ofta är det vad jag skriver om.

      Jag är mycket engagerad i mina barn och i min familj. Jag försöker hålla lördagar helt fria. Jag är ledig 3 v över jul och 6 v på sommaren. Ägnar då familjen hela min uppmärksamhet. Jag tror att de som känner mig skulle säga att jag är en mycket engagerad pappa och man. Jag försöker att sova så lite som möjligt borta, om det så bara innebär en kort stund med familjen. Vi delar jämnt ekonomiskt jämt hemma och pensionssparar för att kompensera för föräldraledighet och deltidsarbete. Jag är med i skolan minst två dagar per år och barn. Jag brukar åka hem skapligt och sedan arbeta kväll och natt när familjen sover.

      Jag är förstås som de flesta föräldrar och make mycket engagerad i allt annat runt det som betyder mest för mig, min familj.

      Jag har i artikeln också länkat till några inlägg där jag redogör för kommunens omfattande arbete på området.

      • delicit

        Betvivlar inte ditt engagemang för familjen. Det är dock något underligt att du inte ens tänker tanken att en kommunchef kan arbeta 40 timmar i veckan. Är du verkligen så oumbärlig eller handlar det om att du inte litar på dina medarbetare och inte vill eller kan delegera ? Att jobba 60 timmar i veckan motsvarar runt 900 extra timmar per år. Tid du aktivt och medvetet valt bort din familj. Det är ett rätt gammalmodigt synsätt att se chefen som den som kommer först till jobbet, lämnar det sist och jobbar på nätterna. Lite mer trodde jag nog om den kommunchef vars blogg jag blev uppmanad att läsa för att det fanns tankar om modernt ledarskap.

        • Vad får dig att tro att jag inte tänker på det?
          Jag kämpar för att få det att gå ihop. Jag skulle ju kunna ge bilden av att jag arbetar 40h och är perfekt på alla sätt enl våra normer. Det är väl i så fall det som skulle göra mig modern. Öppenheten med mina tillkortakommanden.

          Själva föreställningen om 40h vecka bygger på en traditionell syn på arbetstid. Jag har ett intresse av samhällsförändring. Jag tror på det personliga engagemanget som helhet, som människa.

          • delicit

            Absolut ett engagemang. Som kostar 900 timmar per år mindre tid med dina barn. Ditt val och ditt kall.

    • delicit!

      Mycket intressant vinkel! Varför föregår inte Mattias Jansson med gott exempel och säger upp sig från sin typiskt manliga höga chefstjänst och byter jobb till en mer typisk kvinnlig låglönetjänst inom kommunen? Det är onekligen inte speciellt trovärdigt att propagera för att andra ska förändra sig och sina liv samtidigt som man själv gör typiskt könskonservativa val.

      Samma sak ser man allt för ofta från politiker och kanske då just från feminister. Vem minns inte Gudrun Schyman som för några år sedan åkte runt på börsbolagens årsstämmor och gnällde över att de inte hade fler kvinnor i styrelserna. Varför startade inte Gudrun Schyman ett eget börsbolag istället och utvecklade det på ett lönsamt sätt. Då hade hon inte bara ha kunnat fylla styrelsen med bara kvinnor om hon så önskade, hon hade också kunnat skapa ett antal nya arbetstillfällen. Det hade varit till nytta för hela samhället. Arbetslösheten hade sjunkit. Det hade bidragit till nya skatteintäkter till samhället, till nytta för välfärden. Och hon kunde ha arbetat för sin egen lön istället för att leva på sin löjligt höga ersättning som f.d. riksdagsledamot. Men nej, hon valde att gnälla och fortsätta leva som en parasit på skattebetalarna. Hur trovärdigt är det?

      • delicit

        Menade inte alls så. Mycket enklare. Med en så i övrigt modern syn på ledarskap trodde jag nog att den här kommunchefen hade förmågan att skapa en arbetsmiljö och en organisation som har utrymme för att även chefen ska kunna jobba normal arbetstid utan att bli tittad snett på eller behöva jobba dagar och nätter. Bara det faktum att han inte ens ser det själv gör att jag aldrig skulle kunna jobba inom den här kommunen. Det är i organisationer som man brukar säga om barn. De gör inte som du säger. De gör som du gör. Och vilka förväntningar skapar inte det ?

        • Det kanske ger en bild av engagemang ?

          • delicit

            Precis. Alla som inte jobbar minst 40 timmar per vecka utan snarare 60-70 timmar per vecka och gärna på nätterna är oengagerade människor.

  • Sofia

    jag läste den där artikeln och jag tycker det finns gapande hål i argumentationen. Männens sjukfrånvaro ökar, kvinnornas är oförändrad. Ska detta betyda att männen har fått bättre hälsa (för att de tar hand om sig och faktiskt stannar hemma när de är sjuka?) av en jämställd arbetsplats? Man skriver inte heller vad man menar med en jämställd arbetsplats – är det könsfördelning man pratar om?

    Jag är tveksam till att likställa ökande sjukfrånvaro med att man mår bättre. Dålig artikel som inte förklarar tankegångarna på ett tydligt sätt.

    Jag tror dock att mer jämställda arbetsplatser (båge vad gällerkönsfördelning och i synen på manliga respektive kvinnliga arbetsuppgifter) i förlängningen kommer att leda till att kvinnor ställer större krav på sina äkta hälfter samt att dessa gradvis kommer att skolas in i tanken på att även ta ansvar i hemmet.

    • Sofia!

      Sverige är ett av de länder i världen med flest ensamhushåll. Väldigt många män och kvinnor är ensamstående och bor därmed i ett eget hem utan en partner. Menar du att dessa ensamstående män inte skulle ta något ”ansvar i hemmet”? Vem är det då som tar ”ansvar i hemmet” hos dem?

      SCB genomför den så kallade tidsanvändsningsundersökningen var tionde år. Genom alla år har denna undersökning visat att ensamstående kvinnor spenderar mer tid på att ta hand om sina hushåll än vad motsvarande ensamstående män gör. Skillnaden i hus mycket tid kvinnor och män lägger på hushållsarbete som ensamstående är ungefär densamma som för kvinnor och män som lever tillsammans! Hur kommer det sig att kvinnor är så mycket mer ineffektiva att ta hand om hushållet än vad män är?

      • Sofia

        1) När man och kvinna bor tillsammans brukar det i allmänhet bli barn så småningom. Det är onekligen så att kvinnor tar ut flest VAB-dagar och överhuvudtaget tar större ansvar för dem.

        2) Jag tor inte det handlar om ineffektivitet utan om ambitionsnivå. Om en man och en kvinna har olika ambitionsnivå vad gäller det gemensamma hemmet kommer kvinnan ofta att städa upp efter mannen. oavsett om hon ökar sin arbetsbörda eller inte genom att bli sammanboende verkar det inte rättvist att två som delar bostad lägger så pass olika mycket tid på den, speciellt när barnen kommer och arbetsbördan naturligt nog ökar.

        3) Jag uttryckte mig nog lite klumpigt, jag menar så klart inte att män som kollektiv inte tar ansvar i hemmet, jag menar att sammanboende kvinnor i allmänhet tar ett större ansvar för det gemensamma hemmet.

        Länka gärna till undersökningen.

        mvh

        Sofia

        • Sofia!

          Allt du skriver präglas av kvinnlig normativitet, d.v.s. att du sätter kvinnan som norm.

          1) Visst är det sant att kvinnor i högre grad tar ut mer av föräldraledigheten och VAB:ar oftare. Allt beror ju på att män inte från början har samma rättigheter som kvinnor när det kommer till barn och föräldraskap.

          Det börjar redan när barnet blir till. Som kvinna man rättigheten att välja att avbryta graviditeten om man inte vill ha barn just då eller med just den mannen. Det innebär att kvinnor aldrig behöver föda ett barn som inte är 100% önskat av henne! Någon motsvarande rättigheter har inte män.

          Sedan fortsätter det när barnet föds. Då får mamman per automatik vårdnad om barnet, men det får inte pappan (om han inte är gift med mamman). Bara hälften av alla barn har tillgång till sin pappa när de föds. Utan vårdnad får man heller ingen föräldraledighet. Dessa pappor behöver mammans välvilja för att få vara en del av sina barns liv.

          När lagarna ser ut som de gör så är det heller inte underligt att detta får konsekvenser när barnen växer upp.

          2) Det kan mycket väl vara olika ambitionsnivåer, men varför förväntar sig då du och andra kvinnor att det är kvinnans ambitionsnivå som ska vara normen? Varför förväntar ni er att män ska anpassa sig efter er? Att det är på detta sättet visar för övrigt att den så kallade könsmaktsordningen och det så kallade patriarkatet INTE existerar.

          3) Återigen bygger du din syn på en kvinnlig norm. Det skulle i många fall inte överhuvudtaget finnas något gemensamma hem om inte mannen tog huvudansvar för familjens försörjning. Det behövs förvärvsarbete för att skapa inkomster till familjen för att kunna hålla sig med tak över huvudet, värme, el, vatten, mat på bordet, m.m. Samma förvärvsarbete ger också skatteinkomster till samhället så att välfärden kan finansieras. Detta så att de gemensamma barnen kan få sjukvård, dagis, skola och omsorg. Men enligt en kvinnlig norm så är det INTE att ta ansvar för sina barn. Allt för många feminister (och tyvärr även kvinnor generellt) tar för givet att allt sådant bara finns. Som om välfärd bara växer på träd. Men välfärd kräver att någon först skapar välstånd!

          Undersökningen från SCB finner du här:

          http://www.scb.se/Pages/Product____12223.aspx

          • Sofia

            Angående juridik, pappor och barn: Jag håller med dig om att lagstiftningen är orättvis, och anser i princip att även pappor som inte längre är tillsammans med barnets mamma ska kunna kräva att faderskap fastställs med hjälp av DNA-test och berättigar till exempelvis delad vårdnad om så är tillämpligt. Jag tror dock att just delad vårdnad kan vara svårt att tillämpa första året just på grund av amningen, och att barnet kanske inte mår bra av att skjutsas fram och tillbaka mellan föräldrarna. Det absolut viktigaste anser jag är att hitta en lösning som gör att barnet kommer i kläm så lite som möjligt, samtidigt som det skapar en bra relation till båda sina föräldrar. Jag anser att även en pappa som inte längre är tillsammans med barnets mamma ska få träffa sitt barn, och framförallt ska barnet ha rätt att träffa honom.

            angående städpunkten: jag anser inte att det ska vara kvinnan som är norm, men jag anser att man ska kunna hitta en acceptabel kompromiss mellan olika standarder där den ena parten inte känner sig utnyttjad av den andre. Om jag städar mer för att det är jobbigt för mig att det är stökigt så känner jag samtidigt en stark irritation och tänker ungefär: min partner lämnar saker framme eftersom han vet att jag städar undan, han visar ett förakt för mina känslor eftersom han vet att jag tycker att det är jobbigt när det är stökigt. Om jag har tillräckligt många tankar om detta kommer jag inte att stanna i förhållandet – därför är det viktigt att hitta en kompromiss. Jag säger inte heller att det är kvinnan som nödvändigtvis har den högre standarden, jag skulle vilja säga att jag och min partner är tämligen likvärdiga, men att det var precis tvärtom med mina föräldrar, där det var min pappa som städade huset en gång i veckan (lördag förmiddag, oftast).

            Mot din argumentation vad gäller gemensamma hem vill jag invända att jag och min sambo bidrar lika mycket ekonomiskt, och kommer att ta ut lika delar föräldraledighet. Min syster lever i en relation där hon försörjer sin man, de har nyligen fått barn, och hon kommer att ta ut all föräldraledighet. Detta på grund av att hon har en hög inkomst och han inte har någon inkomst över huvudtaget, samt att de båda kan vara hemma med barnet eftersom han är arbetslös. Hon började faktiskt jobba halvtid hemifrån parallellt med amning redan fyra månader efter födseln, vilket naturligt nog innebär att han tar huvudansvaret för barnet under dessa timmar, och att de delar lika övrig tid.

            För övrigt: vill man ha en relation där den ena parten bidrar ekonomiskt och den andra gör merparten av den praktiska omvårdnaden och hushållsarbetet, så är det naturligtvis upp till parterna att, formellt (genom t.ex. äktenskapslagstiftning eller samboavtal) eller informellt avtala med varandra om det. Jag tycker dock att den part som väljer att vara hemma ska kompenseras ekonomiskt, få egna pengar, likvärdig pension och så vidare. Är det så att den ena parten går ner till deltid när barnen kommer, ska inkomstbortfallet kompenseras av den andra parten, och en privat pensionsförtäkning för de pensionspengar som faller bort tecknas.

            mvh

            Sofia

          • Sofia

            Tillägg:

            jag anser att föräldrajuridik tar sin början vid födseln och att aborträtten ska vara fortsatt oinskränkt. Det blir absurda gränsdragningar om en annan person än jag själv ska börja ha rätt till något som inte har ett eget liv utanför min kropp. När barnet väl är en egen individ (alltså fött) ska det dock ha rätt att ha en trygg relation till båda sina föräldrar.

            mvh

            Sofia

  • Hej!

    Intressant inlägg.

    Som alltid är det bara ”den som förstår som förstår”. framförallt när det gäller underordning och överordning.

    Ett bra boktips, oavsett vad du tror på, är Lotta Snickares och Liza Marklunds ”Det finns en plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra”.

    En bok fylld av forskning och fakta som jag brukar ge som dop present till nyblivna föräldrar!

    En bra julklapps tips till dina anställda!

    Stay gr8

    Micke, mötesevangelist

  • Jag hade missat detta. Alla kommentarer visar på den vanliga omöjliga (?) komplexiteten kring detta ämne och hur man än gör så gör man fel, som kvinna, man, pappa, mamma, arbetstagare etc. En stor sak: om en manlig chef tar upp detta tema till diskussion och dessutom erkänner att han inte knäckt nöten: då är det ett stort steg i rätt riktning!! Jag är så evinnerligt trött på de som slår sig för bröstet i de här frågorna; INGEN vad jag vet har knäckt nöten än, och för att göra det behöver vi våga diskutera och erkänna att vi inte har svaret; Bra start här!

    • Precis så känner jag också, många vill vara korrekta och då blir det ytterligheter.

  • Boken, ger de flesta en massa aha upplevelser och framförallt förståelse för varför det ser ut som det gör.

    Dvs om vi vill bryta detta och inte vänta ytterligare 100 år (som det enl forskning kommer att ta innan vi blir jämställda) så är det min egen skyldighet att göra något åt det. Så länge jag inte gör något kommer våra söner att tjäna mer för samma jobb än våra döttrar.

    Som sagt, en utmärkt bok!

    stay gr8

    Micke

    • Medborgare X

      Micke!

      Världen blir inte mer jämställd om man som du far med rena osanningar. Undersökning efter undersökning har visar att kvinnor INTE tjänar mindre för SAMMA jobb! Mest detaljerad av alla dessa undersökningar är JÄMO’s Miljongranskningen. som genomfördes 2006-2008. Där genomfördes lönekartläggningar för totalt 750 000 anställda. Det visade sig att 0,6 procent av de anställda hade omotiverat låga löner på grund av kön och fick lönen uppjusterad. Den genomsnittliga uppjusteringen för alla anställda var 96 kronor. Noterbart är att det både fanns kvinnor och män som fick sina löner justerade. De lilla antal personer (vilka alltså både var män och kvinnor) som hade en omotiverad lågt lön har alltså fått den justerad.

      Trots det fortsätter personer som du att sprida feministiska myter. Precis som Gudrun Schyman gjorde i Almedalen 2010 när hon eldade upp pengar på en grill (som ”ojämställt” nog tändes av en man). Varför?

      Genom att fortsätta sprida den typen av myter kommer, precis som Ann Sörlin konstaterat i sin avhandling, kvinnor att uppleva sig som mindre jämställda än vad de i realiteten är. Men det kanske är just det som du och andra feministförespråkare vill. Utan att upprätthålla den bilden så kommer många av de ledande feministerna att förlora sitt inflytande och sina jobb. Så det ligger i deras egna egoistiska intressena att upprätthålla en förljugen bild av jämställdheten!

  • Pingback: Mattias Jansson (@Kommunchef)()

  • Mr X och ni andra som vill ha fakta!

    Osanningar är ett starkt ord från dig som både skyddar sig bakom ett X samt verkar vara besatt av just det, osanningar. 🙂

    Gällande miljongranskningen, som arbetsgivarna hade ansvar för och som granskades av dåvarande JÄMO kom bl.a. fram till att 44% av arbetsgivarna hittade osakliga lönesättningar mellan kvinnor och män. (det är ju inte heller vetenskapligt, så en gissning är att det är betydligt fler eftersom det finns många Mr X som arbetsgivare som vägrar att se verkligheten). Detta ledde bl.a. att över 6000 kvinnor fick i genomsnitt 1100:-/mån.

    Nåja rapporter kan vi läsa som vi vill och framförallt det vi vill.

    Jag vill avsluta denna konversation med fakta från SCB.

    Idag i Sverige har kvinnor 84% av männens löner.

    I samma bransch och jobb är det 94%. Dvs 6% indre som inte ens du Mr X kan förklara.

    Hämta rapporterna på http://www.scb.se ,ladda ner På tal om kvinnor och män”

    På Medlingsinstitutet http://www.mi.se på första sidan ligger färsk statistik på löneskillnaderna.

    Så vill vi bryta detta med att våra döttrar kommer att tjäna mindre än våra söner så är det allas ansvar att belysa detta och att agera för att bryta detta.

    Detta blir slutorden från mig i denna dialog.

    Stay gr8

    Micke, mötesevangelist

  • Medborgare X

    Micke!

    Blundade du för att det även fanns män som fick sin lön justerad på grund av osaklig lönesättning i Miljongranskningen? Eller passade det inte in i din argumentation?

    Inte heller verkar du ha läst Medlingsinstitutets rapport speciellt noga. De är mycket tydliga med att de INTE har tagit hänsyn till alla faktorer som kan påverka lönen. Till exempel har de inte skilt arbetsledare och gruppchefer från deras underställda. Inte heller har de gjort några justeringar för arbetets svårighetsgrad. De är väldigt tydliga med att de oförklarliga löneskillnader som rapporterar mycket väl kan ha förklaringar och att de INTE per automatik är osakliga!

    Det finns andra undersökningar som gjorts tidigare som kompenserat för fler faktorer. Mest känd är förmodligen Meyerson & Petersen från 1990 som då visade att den justerad löneskillnaden mellan kvinnor och män var

    1,4% för arbetare och 5% för tjänstemän.

    Arbetsgivarverket gjorde 2007 en undersökning där fler faktorer tog hänsyn till än vad Medlingsinstitutet har gjort. Arbetsgivarverkets undersökning visade att den justerade löneskillnaden mellan kvinnor och män var 1,3%.

    Det är långt mycket mindre skillnader än vad den feministiska propagandaapparaten gör gällande.

    Så du behöver nog inte oroa dig för att våra döttrar kommer att tjäna mindre än våra söner i framtiden. Faktum är att du borde vara mer orolig för att våra söner kommer att tjäna mindre, då andelen pojkar på landets universitet snabbt sjunker. Ungefär 67% av de som lämnar universiteten idag är en ung kvinna!

    Vad det beror på kan man fråga sig, men en del av orsaken beror på att pojkar får lägre betyg för samma prestation. Siffror visar att en pojke måste skriva 3-7% högre resultat på de nationella proven för att få samma betyg som en flicka (skiljer lite beroende på ämne).

    Det är en siffra som faktiskt är högre än den justerade löneskillnaden mellan kvinnor och män!

  • Pingback: Så upprätthåller vi o-jämställdhet! | Mattias Jansson()