Integration förutsätter att vi är EN enhet – integrerad

Jag skrev för något år sedan en från vissa håll kritiserad text om det farliga i att vi människor kategoriserar människor i vi och dom. Egentligen kanske grundfrågan kokar ner till vilket perspektiv man har. Den astronaut som sett jordklotet från rymden ser samhörigheten och extremisten som odlar sin världsbild i en snäv ram definierar andras utanförskap. Forskare har kommit fram till att ju mer kontaktpunkter en människa har med andra ju mer “goda handlingar” (jfr empati) gör hon.

Håkan Broström skriver idag i DN på samma tema om Integration: Inget enkelt samband.

De har inte kunnat hitta något samband mellan objektiva faktorer – som andelen utlandsfödda eller graden av språkpluralism – och inställningen till välfärdsstaten. De menar därför att en homogen befolkning inte är någon absolut förutsättning för solidaritet mellan medborgarna.

Däremot hävdar Hjerm och Schnabel att den subjektiva uppfattningen spelar en roll. Huruvida befolkningen upplever att samhället är splittrat eller sammanhållet har betydelse.

Jag tror att det är det som är hela nyckeln. Endera så tillåter vi oss att kategorisera människor inte utifrån vilka de är utan vilken grupp de tillhör, eller så inser vi att människor alltid ska bedömas utifrån individens prestationer. Och ja, jag anser att människor har olika personligt värde i ett samhälle baserat på vad de tillför. Däremot undantar det aldrig att alla människor har samma grundläggande människovärde. Jag tycker att ingen människa kan värderas utifrån generella uppfattningar – det är fördomar. Alla är vi individer och alla är vi ansvariga för och ska värderas utifrån våra handlingar.

I Sverige använder vi begreppet integration för att beskriva den process där invandrare får medborgarskap, etablerar sig i det svenska samhället, och där det svenska samhället anpassas efter den förändring i befolkningssammansättningen som invandringen innebär. Vi använder alltså begreppet på gruppnivå. Hela tanken med grupp-integration är bakvänd. Integration betyder att två skilda delar ska sammanföras till en. Processen är till skillnad från assimilation ömsesidig. Det bakvända är att en grupp aldrig kan integreras, bara individer. Bara individer som kommer hit och individer som var här innan. Men om vi ger individen vissa egenskaper baserat på grupptillhörighet så har vi hamnat i fällan att göra skillnad på oss, vi och dem.

I slutänden kommer det ner till den enkla principen att förutsättningen för integration är att vi är alla människor. Att vi som grupp är en enhet, men att individer är olika. Som individer finns vi  kvar du och jag oaktat de fördomar som en gruppindelning skulle ge oss. Som individer ska vi utkrävas ansvar.

Egentligen borde detta te sig självklart för oss i vårt individualiserade samhälle, men i vårt sökande av trygghet kategoriserar vi människor om vi inte aktivt kämpar emot.

Håkan Boström avslutar med vårt arbetsmarknadsproblem.

OECD har konstaterat att Sverige intar jumboplatsen när det kommer till att integrera invandrare på arbetsmarknaden. I dag är arbetslösheten dubbelt så hög bland utrikes födda som hos den infödda befolkningen. Så har det inte alltid varit. Fram till 1980-talet var sysselsättningen högre hos dem som invandrat. Sedan dess har arbetskraftsinvandringen i hög grad ersatts av flyktinginvandring och det svenska arbetslivet har förändrats i grunden.

Problemet med det är inte att vi är eller inte är invandrare. Förutom vissa systemfel är problemet är oftast knutet till den individuella kompetensen hos den arbetssökande och samhällets generaliserade av gruppens beteende. Låt oss fokusera på det istället.

Kompetensutveckling för individen

och

Insikten att det det finns inga DE – de finns bara VI!

Dela: