Jag gillar mångkultur

Språket har en stor betydelse för vår successiva acceptans av olika skeenden. Poängen såväl för politiska partier och för marknadsförare är att man vill att ordet ska laddas med just sin innebörd.

  • Fredagsmys
  • Change
  • Sveriges Lustgård

När jag läser DN idag så ser jag ordet användas både av Jimmie Åkesson och av Nour El Refai. När den sistnämnda använder ordet kommer jag på mig själv att tänka OJ, rasismvarning!

Men vad betyder då mångultur?

Mångkultur, mångkulturalism eller multikulturalism är ett sociologiskt och kulturteoretiskt uttryck med flera betydelser. Som beskrivande begrepp syftar det på ett förhållande där flera etniska grupper med olika kulturer samlas inom samma politiska enhet. Mångkulturalism kan också syfta på ideologiska samhällsanalyser som i olika grad bejakar influenser av olika etniskt och kulturellt ursprung som något gott eller ofrånkomligt. Mångkulturalism behandlar bl.a. det offentligas sätt att hantera ett samhälle med många etniska bakgrunder och tolerans inför kulturella skillnader inom samma stat. Som synonymer och närliggande begrepp förekommer ”etnisk mångfald” och ”kulturell pluralism”.

Ordet är inte nytt och har funnits i svenskan lika länge som jag funnits på jorden.

Mångkultur är alltså att bejaka människors olikheter. Det borde väl vara en självklarhet för alla att gilla? Att få vara sig själv och att få berikas av andra som är sig själva.

Andreas Johansson Heinö skriver

Men, för att upprepa två av teserna i min essä: det finns en delvis falsk självbild av att Sverige redan är mångkulturellt, ett öppet och tolerant land som välkomna invandrare. Ju mer vi hänger fast vid den självbilden, desto svårare att ta itu med de reella integrationsproblemen. Och för det andra, den svenska diskursen om mångfald domineras av ett antal begreppsliga låsningar: det finns ingen logiskt nödvändig motsättning mellan svenskhet och mångkultur, det finns ingen logiskt nödvändig förening av tolerans för olikheter och acceptans för förtryck inom minoritetskulturer.

Jag tror det ligger någonting i det. Vi är individualister, men vi accepterar nog inte att mångfald i sig berikar, iallafall inte när vi ser mångfalden som något en grupp människor står för.

Erik Laakso skriver

Intervjuer med ungdomar utanför samhällets gatukök visade på att det fanns mycket hat mot invandrare. Det var “svartskalle” hit och det var “blatte” dit allt medan de trimmade mopederna varvades hårt och de plyschinredda epa-traktorerna pumpade ut Eddie Meduza på hög volym. Men så frågade reportern hur det kom sig att de alltid samlades vid gatuköket som drevs av “en svartskalle” varvid hela ungdomskadern i total enighet hävdade att just den invandraren var okej, han var ju deras kompis, deras “svartskalle” som de alla gillade och respekterade.

För visst är det så – det är svårare att vara rasist mot en individ än mot en grupp. Hela logiken för extremism bygger på att klumpa ihop människor till grupper. Att objektifiera gruppen – istället för att se individen – subjektet.

Prejudice – fördom säger det bra. Att dömas före. Fördomar är åsikter som bygger på ofullständig kunskap om personens handling. En fördomsfull attityd gör en person uttrycker antipati för enskilda och grupper av människor.

Integration handlar inte om att andra ska anpassa sig till dig. Det handlar om en ömsesidighet.

Jag gillar olika för att det gör att jag också får vara olik.

Jag gillar människor och inser att alla grupper av människor består av individer – personer.

Jag gillar mångkultur – för att tillsammans är vi större.

 

Dela:
  • Pingback: Katrineholmsbloggar (@KHOLMbloggar)()

  • Pingback: Mattias Jansson (@Kommunchef)()

  • Erika

    Varför ska våra ”kulturella olikheter” bejakas, om man samtidigt inte kan bejaka våra ”genusolikheter”?

    Varför är det inte ok att kritisera andra kulturer och mena att ”de gör fel”, men det är ok att kritisera det andra könet och mena att ”de gör fel”?

    • På ett sätt är frågorna väldigt lika. Vi är varken jämställda eller mångkulturella. Sen tror jag att kön är en mer primär indelningsgrund än så länge tyvärr.

      I grunden handlar båda frågorna inte om att alla ska vara lika, utan att alla ska ha samma möjlgheter och att inse att olikheter berikar.

      Har skrivit lite mer om det här http://kommunchef.com/2011/03/feminist-–-javisst/ och här http://kommunchef.com/2009/10/201630834/

      Gällande rätten att kritisera så förstår jag inte vad du menar, kan du utveckla?

  • Tack för en trevlig läsning!

    Personligen är jag tämligen rigid och pragmatisk när det gäller uttrycket mångkultur. I grunden är det en sociologisk beskrivning på ett tillstånd. Jag anser mångkulturen i det närmaste som en icke-fråga, i vart fall i den politiska sfären. Den följer med nödvändighet ur ett system där vi tillerkänner individer fri- och rättigheter samt en egen identitet.

    I och med att du och jag är olika och tillförsäkras samma rättigheter och även, rättsfilosofiskt sett, en metarättighet (dvs rätten till vår identitet, dvs i grunden rätten till att ha eller avstå från rätten att vara och förbli olika) — så är mångkulturen i mötet mellan dig och mig ett givet faktum.

    Begreppet som sådant har snarast missbrukats för att omdefiniera det till ett politiskt begrepp — vilket det i grunden inte alls är.

  • Pingback: Solidaritet och realitet | Mattias Jansson()

  • Pingback: Mattias Jansson (@Kommunchef) (@Kommunchef)()