Därför att bara genom att tillåta den frågan så accepterar jag ett synsätt som jag inte står för. Henrik Arnstad, historiker och journalist skriver på DN-debatt

Då och då hörs röster om att ”våga ta debatten”, vilket innebär att köpa SD:s problemformulering. Detta är en livsfarlig väg. Att Tyskland accepterade Hitlers tanke om ”judefrågan” innebar inget bakslag för hans parti, tvärtom. Att ”judarna” diskuterades som samhällsproblem i stället för vad de egentligen var – en samhällsresurs – satte kursen mot katastrofen.

Jag håller inte med. Självklart ska vi ta debatten. Problemet är om vi gör det utifrån en frågeställning som redan anlagt kursen i ett vi och dem. Frågeställarens makt är gigantisk. Vi ska självklart diskutera problem med segregation, arbetslöshet, utbildningsnivåer, barn-fattigdom, kriminalitet och fördomar – men vi gör det inte med en förutfattad mening om att det är fel på en viss grupp i samhället.

Det är som att fråga någon när han ska sluta slå sin fru.

Eller som jag fick lära mig i någon förhandlingskurs lägga ett självklart påstående i en fråga.

– När du har gått ut med soporna kan du ta med min cykelkorg på vägen in är du snäll.

Jag tror som jag skrev igår inte heller på tanken med distans till människor som jag vill påverka. Vi kan inte ställa oss vid sidan, vi måste närma oss, bygga en relation och ta dialogen där den finns. Det gör vi inte genom dömande avståndstagande.

Så – låt oss formulera frågan och ta dialogen i relation. Ok?

Vad tänker DU göra?