Jag vet inte!

Det är lättare att acceptera lösningen på ett problem som man vet finns. Likväl fortsätter många ledare att lägga fokus på att presentera lösningar på problem som medarbetarna inte visste fanns. Tro mig jag har varit där så många gånger. Vi har suttit i ledningsgruppen och kommit fram till dunderlösningen. När vi presenterar den så tycker inte medarbetarna att de varit delaktiga.

Tacka tusan för det, de visste ju inte om problemet!

Känner du igen dig?

Jag tror att det finns en stor rädsla hos personer i ledande ställning att presentera problem utan lösningar. Det ligger liksom i vår roll som ledare att vara kompetent lösningsfokuserade.

Så är det inte för barn. Min dotter och hennes kompis säger det bra tycker jag i låten – Jag vet inte!

Det kunde vi träna lite mer på.

Jag tror att tala om problemet stimulerar inre drivkrafter hos oss – dvs vi får in det i tanke och känsla. Den färdiga lösningen ligger utanför oss – i handling.

…och vet du vad jag märkt. Eftersom den som sett problemet accepterar lösningen så blir lösningen genomförd!

Dela:
  • Pingback: Katrineholmsbloggar (@KHOLMbloggar)()

  • Pingback: Cecilia Stenberg (@mcstenberg)()

  • Pingback: Mattias Jansson (@Kommunchef)()

  • Mycket bra inlägg! Öppenhet förutsätter att folk är med även på vad problemet är, inte bara på lösningen. Ändå är det så ovanligt. Och det blir ju inte bättre av den djupt rotade uppfattningen att man ”inte ska prata om problem, utan utmaningar/lösningar”.

  • Jenny Birkestad

    Ditt inlägg fick mig att leta upp en gammal klassiker – Förändringsekvationen (change eqaution, Gleicher, Beckhard, Harris 1987)

    D x V x F > Recistance to change

    D=Dissatisfaction

    V=Vision

    F=First steps

    Enligt herrarna ovan måste alla ovanstående tre delar vara på plats/uppfyllda för att kunna övervinna motståndet till en förändring i en organisation. Det vill säga personalen måste känna till problemet/”vara missnöjda”, en tydlig och realistisk vision måste kommuniceras och de första stegen för att nå visionen måste vara realistiska och därmed kännas nåbara.

    En association så här på morgonkvisten bara… 🙂

    • Strålande, tack för lärandet

    • Härlig formel 😉 Det där med First Steps har jag inte riktigt tänkt på. Kommer till exempel på mig själv nu med att jag planerat att inleda ledningens workshophelg med att få en gemensam problembild och enas kring vad vi ska uppnå. Men däremot inte tänkt på att redan innan workshopen presentera hur stegen därefter kan se ut. Får tänka om i min powerpoint 😉 Tack!

  • Jessica

    Mycket tänkvärt och befriande inlägg. Jag vet att jag själv tycker det är roligare att jobba om ”lösningen” inte är presenterad redan, ändå vill jag gärna själv ge en lösning åt andra… Märkligt att det är så svårt att säga ”jag vet inte”.

  • Pingback: VD-kommentarer – 30 August 2011 | VD-BLOGG()

  • Pingback: Förändringsekvationen (change equation) | VD-BLOGG()

  • Pingback: Jag tar ansvar för mina handlingar eftersom de är just…mina | Mattias Jansson()

  • Pingback: Solidaritet och realitet | Mattias Jansson()

  • Pingback: Mattias Jansson (@Kommunchef) (@Kommunchef)()