Kulturrevolutionen sociala mediers svårigheter i organisationen

axis mundi by Mathieu StruckJag fick häromdagen ett så intressant brev av en medarbetare. Jag tycker att det sätter fingret på allt det som i praktiken är svårt med den kulturrevolution som ett öppet, personligt och medskapande förhållningssätt som integrerar sociala medier kan innebära. Den digitala värderingsklyftan.

Bakgrunden är en dialog på bloggen om kreativitet, där hon istället för att kommentera inlägget så alla kunde se vad hon tyckte mailade mig. Det är mycket vanligt att precis det sker. Vi är överens om att dela detta nu.

Det här med vilka kanaler man väljer är inte helt okomplicerat. Hade vi arbetat närmare varandra hade jag antagligen klivit in på ditt rum med idén istället. Nu satt jag istället och övervägde om jag skulle maila den eller skriva en kommentar. Du kanske är intresserad av hur jag resonerade? Ungefär så här:

Det fanns som jag såg det tre alternativ:

1. M tycker idén är dålig. Han har i så fall antagligen goda skäl för det som jag inte känner till/har tänkt på. Om jag skickar idén via bloggen kan det leda till antingen A. jag blir sågad offentligt (inte så kul kanske men inte så farligt heller om argumenten mot idén är bra), eller B. M känner sig trots sina goda motargument pressad att inte direkt avfärda idén för att inte motsäga den bild som ges i intervjun. I ett offentligt samtal kan det finnas fler (inte alltid rationella) aspekter att ta hänsyn till. Jag får då ev. ett otydligt besked om vad M egentligen tycker om idén.

A, tror jag inte skulle ske, men om det gjorde det vore det inte bra av mig. Det får helt enkelt inte ske. B är en svårighet jag absolut kan relatera till i avvägningen mellan det positiva lärandet i en offentlig diskussion och idén i sig. Jag gör nog i det en avvägning av vad jag tror att mottagaren tål i det läget, precis som jag skulle göra öga mot öga.

Båda resonemangen bygger på att bloggen är en dialog med mig – inte med oss!

2. M tycker idén är bra. Kanske t.o.m. så bra att det kan finnas poänger med att lansera den i ett helt annat sammanhang. Du sa igår att det är viktigt att det framgår att det är min idé. Är det det? Hela min byråkratiska skolning har inpräntat i mig att det viktigaste är att organisationen når sina mål, som tjänsteman är du med och bidrar men det är inte alltid det är optimalt för måluppfyllelsen att det utåt synliggörs vad du har bidragit med…

Mattias Jansson @kommunchef by Kommunchef

Jag tror verkligen på person framför organisation. Att lyfta fram personer tror också jag är en nödvändighet för att organisationen ska lyckas. Jag tror inte att framtidens arbetskraft är objekt som inordnar sig i en organisation utan subjekt som bygger den.

3. M tycker idén är ganska bra. Då kan en öppen diskussion på bloggen ev. leda till att idén förbättras.

Det tror jag verkligen på! Öppenhet är en förutsättning för aktivt medskapande och tillsammans är vi klokare.

Du vet ju redan vad jag valde till sist… Jag känner mig helt enkelt osäker på när det är en bra idé att diskutera interna frågor öppet?

Jag tror att du delar det med så många. Vad är egentligen interna frågor? Eller för att dra det ännu längre vad är internt relaterat till – person eller organisation?

Dela:
  • LisaofSweden

    I en kommunal verksamhet finns ytterst lite som är internt eller personligt.  Öppenhet och dialog, där alla medverkar med sina tankar, är ju själva grejen med att individer  organiserar sig i formen av en kommun. ” Communis” – ”Communicare” – att göra gemensamt. Till exempel att kommunicera. 

    Fast just nu känner jag mig ju jäkligt ensam här i det digitala kommentarsfältet. 

    • selig

      Lisa, jag skulle ofantligt gärna hålla med dig. Jag gör det också till hundrafemtio procent — så länge det gäller teorin.
      MEN. ”I teorin finns ingen skillnad mellan teori och praxis. I praktiken, så finns den” – Yogi Berra.

  • Pingback: Mattias Jansson (@Kommunchef) (@Kommunchef) (@Kommunchef)()

  • Anna Marnell

    Du beskriver det som en kulturrevolution. Det kanske stämmer. Problemet är väl då att jag inte är särskilt revolutionär…J Jag har också svårt att helt förstå hur en sådan revolution ska kunna slå igenom fullt ut i en hierarkisk organisation. Som anställd/hierarkiskt underställd kommer du aldrig ifrån att ditt agerade värderas av dina överordnade. Det finns alltid en risk att det du gör kommer att definieras som ”fel”. Och som chef har du ansvar för verksamheten och måste då också har den handlingsfrihet det innebär att kunna säga ja eller nej till de förslag som dina medarbetare kommer med. Det är inget konstigt med det, men jag är inte säker på att den kommunikationen blir så tydlig som den behöver vara om den förs öppet via sociala medier. Så länge du har det högsta ansvaret för verksamheten är det därför inte heller konstigt att dialogen blir med dig snarare än med ”oss”.
     
    För övrigt har jag alltid trivts med att jobba i kulisserna. Jag känner inget behov av att mina prestationer synliggörs utåt så länge jag känner att mitt arbete är meningsfullt och jag får uppskattning från mina chefer och kollegor. Men det innebär inte att jag inte ser mig som ett objekt. Jag tror i allra högsta grad på personligt ansvar och engagemang som en förutsättning för att en organisation ska lyckas med sitt uppdrag. Och jag tror också att ett öppet klimat är viktigt för att få fram kreativa och verksamhetsutvecklande idéer. Men jag definitivt för mossig för att tro att gränsen mellan vad som är interna resp. externa frågor helt kan upplösas.

    • Anna Marnell

      Det blev ett ”inte” för mycket, ska vara: Det innebär inte att jag ser mig som ett objekt.

  • secmaker

    ”…den kulturrevolution som ett öppet, personligt och medskapande förhållningssätt som integrerar sociala medier kan innebära…”

    Någon sa ”Jag är inte beroende av Facebook, jag är beroende av mina vänner”. Det känns som en revolution att jag kan umgås så okomplicerat med mina vänner över hela världen nu för tiden, och att jag dessutom fått nya vänner som jag aldrig annars skulle ha mött är en bonus med oanade konsekvenser på gott och ont – mest på gott, tror jag.

    I den pseudovärld som en organisation utgör sker samma revolution när sociala medier blir en del av kanalvalet. Först e-post och sedan intranät öppnade dammluckan på glänt. Diverse chattar, Yammer och liknande verktyg spränger dammarna och börjar göra samma sak internt i organisationer som Twitter, Facebook m fl gör i det offentliga rummet, dvs öppnar kommunikationsmöjligheter som brev, telefon och möten aldrig kan åstadkomma, på gott och ont – mest på gott, tror jag.

    Men sociala media ersätter inte brev, telefon och möten, åtminstone inte på kort sikt. De är nya valbara kanaler för samma gamla kommunikation. Men de kan sänka tröskeln, så att mer kommunikation blir resultatet. Och så verkar det ha blivit, på gott och ont – mest på gott, tror jag.

    Självklart kan alla kanaler missbrukas. Glapptrutarna får mer utrymme. Men samtidigt ökar det totala kommunikationsutrymmet så att fler röster får plats. Å andra sidan ska de som tar emot flödet ha kapacitet att hantera hela flödet och dessutom få andra viktiga uppgifter gjorda. Det finns en inbyggd konflikt mellan ökade kommunikationsmöjligheter och mottagarnas hanteringsförmåga. Förhoppningsvis leder det till att vi lär oss prioritera mellan kommunikation med olika viktigt innehåll, både som avsändare och mottagare, inte mellan kanaler. Då blir resultatet av den pågående kommunikationsutvecklingen mest på gott, tror jag.

    Alexander Bard, som vid sidan av sin mera kända musikaliska verksamhet är en av våra mest klarsynta och skarpaste sociologer, sa för något år sedan att informationssamhället drar över oss inte som en evolution eller som en revolution utan som en explosion. Det inser vi inte nu, vi som befinner oss mitt i explosionen, men framtidens historiker kommer att förundras. De kommer att se det markanta skiftet från industrialismens sätt att se på utvecklingsskalan (stenålder – bronsålder – järnålder – industri) till informationssamhällets (tal – skrift – tryck – radio – media – nätverk). De kommer att förstå hur den friare tillgången till information förändrade vårt samhälle. Och det vet jag kommer att ha varit på gott.

    • selig

      ”Men sociala media ersätter inte brev, telefon och möten, åtminstone inte på kort sikt. De är nya valbara kanaler för samma gamla kommunikation.”

      – Jag skulle gärna vilja tjafsa emot 😉

      Ja, sociala medier kan vara inget annat än en ny kanal för samma gamla kommunikation. De kan dock även vara något nytt. Mattias brukar nämna tes – antites – syntes, varvid sociala medier, medhörningen, medskapande, den dynamiska klusterbildningen etc i många sammanhang faktiskt kan bli en utveckling och något större än vad ”det där” något någonsin hade kunnat vara. Om det inte hade funnits enkelheten i kommunikationen (både för användaren och för helt utomstående att ta del av och förbättra med sina respektive erfarenheter), då hade det helt enkelt aldrig kunnat bli en syntes – för att ingen visste om att det fanns en tes i första hand.

      Det är långt mer än bara vanlig kommunikation fast i en ny form. Helt andra processer som verkar. Jag (oavsett vem jag nu är) har en idé. Någon annan tar vi den och gör den om till en annan idé. Återigen någon annan tar vid den och får en tredje idé (som fortfarande baserar på den andra och den första idén.) — Och någon tredje gör något helt annat med idén. Idén var kanske idiotisk? – So what? Enda resultatet blir att ingen gör något av den alls. Men den bidrar på sitt sätt till den stora helheten och ”databasen över dumma idéer som ingen behöver pröva”. Kopplat med en helt annan idé som någon helt annan får på någon helt annan plats och vid någon helt annan tidpunkt, uppstår kanske återigen något nytt.

      Det handlar inte längre om kommunikation i den bemärkelsen att jag förmedlar något förmedlingsbart (t.ex kunskap, erfarenhet, vetskap eller känslor) – utan dessa kan uppstå ur kollektiva fragment som i sig inte är tillräckliga att kommuniceras.

      Vi har dock inte kommit dit än att kommunikationen ses som en pågående utveckling, ett ständigt sorl av tankar, ett kollektivt kunskapsskapande. – Vi ser den som inget annat än kommunikation.

      Annas återgivna mail – och ännu mer hennes kommentar här på bloggen – visar dock en del av problematiken: sociala medier används alltför ofta på befintliga strukturers fundament. Som Anna skriver: ”Som anställd/hierarkiskt underställd kommer du aldrig ifrån att ditt agerade värderas av dina överordnade. Det finns alltid en risk att det du gör kommer att definieras som ”fel”.

      Om (och jag upprepar OM) man vill se sociala medier som mer än ännu en kommunikationskanal, så sätter hierarkierna stopp.

      Lösningen? — Jag vet faktiskt inte. Jag känner ytterst få människor och ännu färre organisationer som är öppna för ”transformeringen”. Men det innebär att de stora fördelarna som sociala medier kan medföra minskas drastiskt av mångas ovilja att ”kliva ner” från den hierarkiska hästen, oavsett om det är inom sociala medier eller annorstädes. Öppenhet, medskapande, transparens allt det kräver att delaktigheten sker på lika villkor.

      Det gör den inte idag, långt ifrån. Kommunikationen är därför (i stort) inget annat än kommunikation, med alla för- och nackdelar som det innebär. Som Anna påpekar, en ganska problematisk sådan, dessutom:  ”Det är inget konstigt med det, men jag är inte säker på att den kommunikationen blir så tydlig som den behöver vara om den förs öppet via sociala medier.”

      Den dagen samtalet kan föras på lika villkor däremot, den dagen samtalet inte längre handlar om att ”bara” vara ett samtal utan en gemensam utveckling, den dagen vet vi att utvecklingen kommer ha varit på gott 😉

      • secmaker

        Håller absolut med om att mer och bättre kommunikation (gammal vanlig sådan, om än i nya kanaler) stöder utvecklingsprocesser av olika slag. Och visst är utvecklingsprocesser ofta dialektiska (tes-antites-syntes). Men kommunikation leder inte automatiskt till utveckling/syntes, till det krävs något kreativt/kombinatoriskt inslag. 

        Egentligen är vi överens, verkar det som. 

  • Pingback: Stephan Philipson (@spmu) (@spmu)()

  • LisaofSweden

    Fasen alltså, nu börjar det här samtalet ta sig en  intellektuella nivå långt över min blonda hjässa. Antar att vi stänger ute en hel del andra som vill tycka också.
    Vad var frågan från början? 
    Typ : Ska man snacka med chefen och jobbkompisar om jobbfrågor på bloggar och på Facebook istället för att ta upp frågan det lite diskret på kontoret?

    • selig

      Sorry, du har kanske en poäng. Ber om ursäkt att mina kommentarer ibland ”svävar iväg”. Samtidigt är det enligt min mening enormt viktigt att dessa frågor diskuteras. Fast kanske i ett annat forum då 😉