Jag fick precis ett mail med ett utdrag ur en dikt av Annika Strömberg (2003) som berörde mig. Det är både sorg och hopp.

Själens gator gapar tomma

alla ord har tagit slut

 

Längtans stolta blåa blomma

har av vanvård blommat ut

 

Resans mål jag slutat söka

driver ut från livets strand

 

Utan lust att ens försöka

ta mig åter in till land

 

Allt är öde allt är stilla

tyst är ensamhetens hav

 

Ingen gråt finns kvar att spilla

över livets hårda krav

 

Själen gungas mjukt till vila

tid för tanken sinnet får

 

Hjärtat slipper hastigt ila

friden läker öppna sår

 

Så en morgon blommar åter

längtans blomma i min hand

 

Hårda stunder jag förlåter

tar nu sikte emot land