Måste kvinnan sluta fnissa för att jämställdhet ska råda?

Maja Larsson skriver på sin blogg om sin ilska mot en artikel i tidningen Chef.

Jag har Chef! i min reader. Igår funderade jag allvarligt på att klicka “unsubcribe”. Anledningen är den här krönikan, “Underskatta mig inte” som jag läste igår. Det började ryka ur näsborrarna av ilska. Hur kan det vara publicerat år 2011?

 

Rubriken lockade mig till läsning och jag trodde att krönikan skulle ha en intressant vinkling. Men redan efter första raderna satt jag och bara gapade. Har vi verkligen inte kommit längre? Kort sammanfattat handlar den om hur Marie Söderqvist, VD på analys­företaget United Minds, spelat poker med ett gäng män från mediebranschen och intagit en roll som dum och korkad tjej med “noll koll-attityd” och genom det, hävdar hon, lyckats kollra bort männen och nå en andraplats i pokerspelet. Marie Söderqvist skriver:

Jag var rätt stolt men tvingades också erkänna att jag körde med den där lite fnissigt, förvirrade tjejstilen: »jag kan inte spela alls« och »oj då nu tog jag upp korten igen fast man inte får«.

viaFnissande flickor bromsar | Maja Larsson.

Ett riktigt viktigt och bra inlägg av Maja Larsson tycker jag. Men jag har några funderingar.

Vad skulle hända om en man gjorde likadant och förstärkte könsstereotypa mönster för att uppnå framgång?

Är det inte vad män gör hela tiden?

…och anledningen till att vi inte reagerar lika kraftigt då vad är den?

Jo – att mannen i vår nuvarande kultur är norm – det är det reella problemet tycker jag.

Ingen borde behöva förställa sig och ingen borde spela på förstärkta könsroller för framgång. Men varför är det kvinnan som ska anpassa sig?

Dela:
  • LisaofSweden

    Nä hä nu får man inte  fnissa heller?
    Vilken nivå ska vi lägga jämställdhetsdebatten på härnäst? 
    Att det ligger i mäns gener att öppna Vasaloppet för kvinnor och sedan stå och heja på  medan ”den moderna kvinnan” arrangerar den enkönade löptävlingen Tjejmilen. Tills vi hittar en hygglig nivå i jämställdhetsdebatten väljer jag med glädje att sitta som en dum blondin, i  rosa underkläder och fnissa över att jag har högre lön än mina manliga kollegor. 

    • Man kan ju också fundera på det faktum att det fungerar och vad det säger om männen.

  • Maja Larsson

    Hej Mattias. Jag svarade på min blogg men lägger in svaret även här, för de som kanske inte klickar sig förbi min blogg och läser mitt inlägg. Så här tänker jag…

    Mattias – visst har du rätt i att mannen är norm – men, jag skulle inte vilja ha fnissande flickor som norm istället. Det jag menar är, att vi allt som oftast säger att männen ska lämna plats. Backa. Det kan säkert finnas skäl för det ibland och det här är ju en gigantisk fråga där det inte finns en väg som löser allt. Men en del i det här arbetet tänker jag, är att vi också borde fundera över kvinnors förmåga att ta för sig och stå för sin kompetens. Utan att kriga sig fram, utan att kliva på andra – men också utan att ursäkta sig, förminska sig eller välja att spela en “bimboroll”. Och, jag tänker, om du väljer att spela denna roll med “noll koll-attityd” så kan du heller inte räkna med att bli tagen på allvar utan du kommer förmodligen underskattas – både av män och kvinnor. 

    • Jag förstår hur du menar och jag kanske var otydlig i mitt ifrågasättande. Jag finner det minst sagt märkligt att agera så och spela på en stereotyp könsroll både när det görs av en man och en kvinna.

      Jag tycker att både män och kvinnor har rätt att vara som de är helt enkelt, det saknas handlingsfrihet i ett ojämställd samhälle http://t.co/NnqBRXXv

  • Mycket intressant, samtidigt sorgligt. Som du/ni skriver, har vi inte kommit längre. Ser sedan i min inbox att jag fått en inbjudan till kursen ”Argumentationsteknik för kvinnor” och konstaterar att innehållet är exakt som vilken kurs i retorik som helst, men med tvisten hur vi kvinnor ska kunna bemöta att blir kallad ”lilla gumman” osv. Det kanske behövs denna typ av kurs, kanske inte. Men sorgligt är det att vi tydligen inte kommit längre.

  • Emelie Adamovic

    Jag trodde först det skulle handla om en helt annan vinkling men läste vidare ändå. Sista raden hos Maja; ”…Jag skrattar ofta. Jag fnissar sällan.”, gav mig känslan att då blev resultatet ändå att något bra kom fram; diskussionen hade lyft något viktigt. Det är viktigt att vi vågar skratta och ha roligt i arbetssammanhang. Om jag jämför att arbeta i andra kulturer med att arbeta i Sverige så har en sak varit slående genom åren: I Sverige ses skratt som oseriöst och allvar som professionellt. Jag tror att framtidens Sverige kan vinna på att förstå att skrattande människor inte på något vis är lika med korkade…

    • Så Emelie – hur ser du på mig som skrattar hela tiden 😉

    • Maja Larsson

      Hej! 

      Känner att jag måste förtydliga mina tankar här. Fnissa kan innebära mycket, skratta likaså. Dom som känner mig vet att jag skrattar ofta. Det är inte ett allvarligt och tråkigt arbetsklimat jag vill gå emot. Tvärtom! Fråga min gamla elever hur torr lärare jag var 😉  Men – det är skillnad på fniss och fniss. Att ”fnissa sig själv mindre”, förminska sig själv och spela korkad fast man kanske har koll eller att fnissa bort något man inte kan – det tycker jag är förkastligt. Då tycker jag att det är bättre att rakt och enkelt förklara att ”just det här har jag inte satt mig in i” eller liknande och be en kunnig person på området om hjälp. Det är sättet man säger det på! Och om man är kompetent på området ser jag ingen som helst anledning att fnissa sig fri från ansvar, minska sig själv för att vinna poäng hos vissa män. 

      Fnissa och skratta ska vi göra hela tiden, precis som Mattias själv skriver, men det är hur och i vilka sammanhang, tycker jag. Vidare, och det var det jag reagerade starkast på i Chef!’s artikel. Man kan inte förvänta sig att INTE bli underskattad om man inte visar och står för sin kompetens. Det är svårt att ta någon på allvar som spelar spel – kvinna såväl som man. 

      • Emelie Adamovic

        Maja, jag tycker det du säger är bra och känner mycket väl igen det från olika sammanhang där det spelats på könsroller på det sätt du beskriver. För mig slog diskussionen an ytterligare en dimension i svenskt arbetsliv: att människor från andra kulturer, i jobbsammanhang, frågar mig (som i Sverige brukar uppfattas som ganska ”glad/skrattig”): ”Why are you so serious….?” eller ”What’s wrong?” Vi är helt enkelt rätt ”seriösa” i Sverige generellt och ditt inlägg slog mig att även den oändligt seriösa attityd som råder i vissa kretsar i det svenska arbetslivet kanske ligger kvinnor i fatet; att skratta anses naivt i vissa sammanhang i Sverige, där skiljer vi oss från många andra länder. Det kanske är en långsökt slutsats men jag tror det hänger ihop: manliga ”seriösa” normer råder – där vi tillskriver seriös att inte skratta (och absolut inte fnissa): och så är inte fallet i vissa andra kulturer; där går seriositet och skratt mer hand i hand. Som du skriver fnissa och skratta ska vi göra hela tiden; men enligt internationella mått gör vi det, som jag ser det, förfärligt lite. Vissa undantagna 🙂

  • Var är männen i denna dialog?

  • Anna Johansson

    Frågan du ställer Mattias, varför det är kvinnan som ska anpassa sig, är befogad. Och svaret är för mig klart som korvspad. Så länge vi fortsätter att skapa och återskapa institutioner som delar in mänskligheten i två grundläggande särarter, dvs i kvinnor och män, som två arter som hålls isär och etiketteras med olika symboler, attribut och krav på beteenden och handlingar, med ett tydligt plus framför man och ett tydligt minus framför kvinna – så länge kommer det att vara kvinnor som ”ska” anpassa sig.

    Självklart finns det ofantligt många kvinnor som har mer gemensamt med många män än med kvinnor, och tvärtom. Därför blir indelningen i kvinnor och män, och det som följer på indelningen, oerhört begränsande för människor. En väldigt viktig utgångspunkt för mig i allt ojämställdhetsutrotande arbete är kunskap. Kunskap, kunskap och åter kunskap! Det finns så mycket tyckande, vilket enligt mig inte för utvecklingen framåt.

    Det räcker att ta upp några enkla uttryck som exempel på varför det fortfarande är kvinnorna som måste anpassas. Om en man blir kallad för ”Fjolla” eller ”Kärring”, så ”vet” de flesta att det är nedlåtande. Men en kvinna som tillexempel beskriver sig som en pojkflicka, visar sig många gånger stolt över detta. Det finns dessutom mängder av berättelser av kvinnor som beskriver att de för att bli framgångsrika har varit tvungna att vara dubbelt så bra som männen. Med andra ord – det räcker inte med att vara kvinna och att vara duktig, du måste dessutom ta reda på männens prestationer och nivåer för att kunna efterlikna och helst överträffa dessa.

    Men när det gäller frågan om att spela på sin könsroll, så tänker jag – när gör man det? När gör jag det? Gör jag det? Gör jag det medvetet isåfall? Jag kom att tänka på förra gången jag besiktigade min bil. Då skulle den på och avtagbara dragkroken inspekteras. Mannen, ja det var en man jag har hittills inte träffat på en kvinnlig bilbesiktare, frågade var dragkroken fanns. Jag skrattade, eller möjligtvis så fnissade jag, att jag inte hade den blekaste aning om detta. Den mycket hjälpsamma och trevliga bilbesiktaren och jag hittade dragkroken så småningom i bagageluckan. När han sedan skulle sätta fast den på på bilen så gick det inte att få den på plats, det var saker som behövde smörjas och fixas – vilket den mycket serviceinriktade bilbesiktaren gjorde. Jag tror att likt Marie Söderqvist så skulle mitt beteende kunna kallas för en ”noll koll attityd” och man skulle kanske även kunna säga att jag spelade på min könsroll. Gjorde jag det? Skulle jag ha varit mer allvarlig och lagt pannan i djupa veck? Ska jag skuldbeläggas för mitt beteende? Varför ska kvinnor som skrattar, fnissar eller lägger huvudet på sned skuldbeläggas? Är det en konstruktiv väg att gå i avvecklingen av ojämställdhet?