Du som läser min blogg ofta känner igen att jag ofta ”går igång” på Emanuel Karlstens tisdagskrönikor i DN. Idag skriver Emanuel om hur SD´s anhängare i sina inskränkta nätgemenskap lyckas stärka gemenskapen även vid, för oss andra väldigt tydliga, allvarliga snedsteg.

För de hade sin parallella värld, sitt SD-hörn av internet där de kunde dra sig tillbaka och omgruppera. Där sympatisörer fick nya argument och informationsgeneraler delade ut värmande offerkoftor tillsammans med idén om att allt är en ”hetsjakt”.

Nätet är som alla andra verktyg inte mer demokratiskt än vad vi gör det till.

Jag tror att problemet är tudelat.

Det handlar dels om en rädsla att engagera sig på andras plattformar. Det kan jag känna själv efter att jag efter Utöya valde att kommentera mer på främlingsfientliga bloggar (tills dess jag blev avstängd för att jag ”tyckte fel”).

Men det handlar också om svårigheter att via den sociala webben få människor att ändra uppfattning. Jag har skrivit om det tidigare bl.a. i Är förändring möjlig genom sociala medier?

Den sociala webben förstärker således lätt det vi redan tycker, våra förutfattade meningar. All förändring bygger på en relation. En relation kan underlättas av den sociala webben men verklig dialog för lärande sker i det personliga mötet.

Som svar på Emanuel sista fråga

Och även om det vore intellektuellt mest hederligt att fortsätta skratta åt vansinnet blir jag tveksam: Gör det mig lika ignorant som Sverigedemokraterna?

…vill jag säga JA – och det gäller oss alla. Som Martin Luther King sa

Det värsta är inte de onda människornas ondska utan de goda människornas likgiltighet.

Vi kan inte ställa oss vid sidan, vi måste närma oss, bygga en relation och ta dialogen där den finns. Det gör vi inte genom dömande avståndstagande.

Mod till engagemang i och inte emot främlingsfientlighet.