När livet knackar på

För två veckor sedan var jag på en lunch-lunchavslutning av tankesmedjan morgondagens styrning och ledning av kommuner på Freys Hotell i Stockholm. Vi hade en bra dag på torsdagen som avrundades med middag. Jag kände mig trött och gick som jag brukar i tjänsten till rummet tidigt, jobbade lite och somnade till TV:n.

Jag vaknade efter en timme kraftigt illamående, med sprängande huvudvärk och en stark ihållande smärta i bröstkorgen koncentrerat till vänster sida. Jag var uppe en stund och försökte sedan sova så gott jag kunde. Smärtan i bröstet satt i och jag sköt bort den med tanken att jag nog somnat på armen och klämt muskeln.

När jag vaknade hade jag fortfarande extremt ont i bröstet och kände mig allmänt vimmelkantig. Jag talade med min sambo som direkt sa att jag måste ringa sjukvårdsrådgivningen, vilket jag gjorde. Sjukvårdsrådgivningen skickade mig med ilfart till 112 som skickade en ambulans till hotellet.

Jag blir så märkligt rationell i såna lägen. Ber att få några minuter att plocka ihop mina tillhörigheter, meddela vart jag ska och lugna alla andra. Hotellreceptionisten var ett under av tillmötesgående (visade sig senare att han själv haft återkommande svårigheter av samma karaktär). När ambulansen kom fick jag lägga mig på en bår och rullades in. Jag har aldrig i vuxen ålder varit i en ambulans så det kändes lite märkligt. Likväl låg min puls på runt 70 så ambulanssjuksköterskan undrade om jag inte var det minsta nervös (det var jag, även om det inte syntes på pulsen). Personalen var extremt proffsiga. De tog EKG som skickades till en hjärtspecialist på St: Göran. När meddelande kom att vi skulle ta oss till akuten så började jag tänka. Jag fick tabletter och nitroglycerin. Det senare fick mig att tänka på hjärtsjuka människor jag haft i min närhet och hur deras sjukdom begränsat dem att fullt ut leva.

Jag föddes på St Göran, är det också där jag ska dö?

Hur skulle mitt liv förändras om jag inte var frisk?

Vad är det som är viktigt?

Jag tänkte på mina barn, min sambo och min övriga familj. Tänk om jag inte klarar av det liv jag lever? Kan jag leva med det?

Här ligger jag på St GöranPå St Görans medicinakut var det en oerhört hög servicenivå. Jag fick direkt träffa en läkare och de kopplade in en massa sladdar, tog blodprover, lyssnade, undersökte och talade lugnande till mig. Jag fick överraskande nog använda mobiltelefonen på akuten vilket kändes tryggt att på det sättet ha de närmaste där.

EKG:et var hur som helst bra och alla blodprov, förutom ”sänkan” som var hög pga en pågående infektion. Diagnosen blev inflammation i bröstmuskulaturen – i övrigt kärnfrisk!

Skönt det – men hela händelsen fick mig att tänka. Vad är det egentligen som betyder något i mitt liv? Jag fick ner det till en sak, relationer – samhörighet. Det jag kommer att sakna när jag försvinner är mig själv och det som uppstår i mötet med andra.

Livet är för kort för att tjura och låsa sig på småsaker.

Livet är inte något som kommer att hända, det händer här och nu.

Livet är det som uppstår i mötet mellan oss människor – mellan dig och mig.

När jag kom tillbaka till hotellrummet tog jag upp luren och ringde en person jag hade en pågående konflikt med. Livet är viktigare.

Livet är att höra mina barns röst och att vila i min älskades famn.

Dela:
  • Christian

    Meningen med livet är människor….och mopsar!

  • En på Kommunen

    Då kan du tänka dig det att det finns folk som jag som arbetar inom kommunen som har genomgått the real thing och inte klarar av stress på grund av detta, men lever i den stressigaste arbetsmiljön inom kommunen. Ta hand om oss!

    • Absolut – jag har arbetat med rehabilitering i kommunen i många år.