Detta inlägg skrivs med anledning av en diskussion på Twitter.

I Sveriges Kommuner och Landstings riktlinjer för användning av sociala medier sägs bl.a. att;

För att myndigheten ska veta vilka allmänna handlingar som finns på externa webbplatser anser vi att det är lämpligt att myndigheten har en förteckning över vilka externa webbplatser som myndigheten är aktiv på. Enligt 4 kap. 2 § OSL och 6 § arkivlagen ska varje myndighet upprätta en beskrivning av en myndighets allmänna handlingar. Avsikten är att underlätta sökandet efter allmänna handlingar. En del av denna beskrivning brukar vara myndighetens dokumenthanteringsplan. Det är lämpligt att förteckningen över vilka externa webbplatser som myndigheten är aktiv på finns i dokumenthanteringsplanen.

Det är ju bra och fullkomligt rimligt att medborgaren ska veta var vi finns på sociala medier. Problemet är att det finns enormt många tjänster till sociala medier som vi använder som underliggande – inflödande verktyg. Många av dessa är oerhört bra. Jag ställer på denna film frågan till SKLs jurister hur det ska tolkas (dåligt ljud, tyvärr).

Följden av detta blir att vi försöker att begränsa antalet tjänster som kan betecknas som sociala medier. Egentligen sker min kommunikation på sociala medier på tre ställen; Facebook, twitter och här på bloggen. Var vi finns som helhet kan du se på http://mjansson.se/katrineholm-i-sociala-medier/. Diskussionen på underliggand medier är obefintlig och således är detta bara en administrativ och för mottagaren komplicerande börda.