Idag fick jag läsa följande insändare i Katrineholms Kuriren.

Mattias Jansson,

trots att jag är webbentreprenör så hade jag tills i våras struntat i Twitter eftersom jag helt enkelt inte såg poängen med tjänsten. När jag väl hoppade på tåget – i syfte att marknadsföra mig själv och mina produkter – så var du en av de första jag började följa, och du var inte sen att följa mig tillbaks. Som jag hade förstått Twitter så var det fritt fram att välja vem man vill följa, och kanske bröt jag mot någon oskriven regel på sociala medier men eftersom dina inlägg inte gav just mig något så valde jag efter en tid att sluta följa dig.

Då upphörde du tämligen omgående att följa mina inlägg också.

Jag tar inte illa upp, dels eftersom jag fortfarande inte tillskriver Twitter särskilt stor betydelse och dels eftersom det såklart är fritt att välja vem man följer, och jag är den första att medge att mitt twittrande i allmänhet är ganska ointressant, men jag tycker att det är ett besynnerligt agerande om du framför allt använder sociala medier till att ”lyssna och ta intryck”. Snarare förstärkte det min uppfattning att Twitter handlar om att ”beundra mig, så beundrar jag dig” – alltså att synas, snarare än att ta intryck.

Men kanske missförstår jag dig helt och hållet. Vem är du som kommunchef är intresserad av att lyssna på och ta intryck av, om inte kommunens invånare och egenföretagare?

Mitt svar till var;

Jag använder twitter både för kommunikation och information. Kommunikation kräver minst två parter. Utöver det så lyssnar jag, dvs söker på allt som skrivs bl.a. om Katrineholm. Jag lyssnar t.ex. via mediesökning både i Sverige och utomlands. Jag lyssnar på alla bloggar som skriver om Katrineholm. Jag söker också på allt som skrivs om Katrineholm på mikrobloggen Twitter.

Så om du skriver om Katrineholm så lyssnar jag. Vill du kommunicera så är jag öppen för det också.

Vad tycker du?