Häromdagen fick jag i ett sammanhang höra hur otroligt tacksamma en grupp var att jag tagit mig tid att träffa dem. Trevligt kan tyckas, men i sammanhanget fick jag mer känslan av att det skulle vara jag som var tacksam och funderade på om jag på något sätt agerat som någon slags överhöghet. Det kändes inte bra.

I andra sammanhang får jag verkligen kämpa mig fram med vassa armbågar och maktuttryck för att få det utrymme som min roll kräver.

Jag funderar på hur man kan balansera detta. Hur man får en ”lagom” respekt genom att variera sin framtoning, pondus i olika sammanhang?

Den där tunna linjen mellan över och underordning, balansen mellan respekt och rädsla, att mötas som jämlikar men ändå med respekt.

Hur gör man det i sammanhang som är tyngda av hierarki och maktspel? Är det ens möjligt?

Om jag hittar vägen där är det så lätt att det spiller över i andra sammanhang och skapar en otillbörlig respekt, eller kanske till och med rädsla.

Balansen i att mötas som jämbördiga i respekt är grunden för egentlig inre påverkan. Där och bara där, i relation kan vi mötas.