”Respektavstånd” mellan chef och medarbetare på sociala medier

CC by loungerie

Jag lovade deltagarna på ledarskapsföreläsningen att blogga om kvarvarande frågor, för fortsatt diskussion.

Bengt Lind ställer frågan

Ledarskap och chefskap kopplat till ”respektavstånd”

Oavsett om man befinner sig i en platt eller hierarkisk organisation kan man identifiera det som man förr kallade för ”respektavstånd” då man pratar om chefskapet. Förmodligen spiller det över även på ledarskapet. Ser du några problem med att ”ocensurerat” befinna sig på arenan ”sociala media”.

Om det är ett problem tror jag framförallt beror på om det finns en skillnad i inställningen till öppenhet mellan chefen och medarbetaren. I det fall båda parter ser öppenhet som naturligt så är det sannolikt varken ett digitalt eller analogt problem.

Vad tycker du?

Dela:
  • [Nybloggat] ”Respektavstånd” mellan chef och medarbetare på sociala medier – http://kommunchef.com/2010/09/respektavs… #blogg

    • Bengt Lind

      Jag vill utveckla problemställningen ngt. T ex inom skolans olika stadier har man också ett mer eller mindre formellt uppdrag att, som ledare på olika nivåer, fungera som förebilder och vara bärare av vissa värderingar.

      Problemområde: är det OK att t ex i ord och bild, från den privata sfären, publicera saker, som rent privat är oproblematiskt, i social media? Bilder och beskrivningar från helgens fest (alkohol), samtidigt som detta även är tillgängligt för de som man skall vara en förebild för?

      Finns det inte en problematik att samtidigt var ”vänner” på FB, och samtidigt vara den som i i andra sammanhang, vara satt att utöva myndighetsutövning?

      Jag ser ovanstående problemområden/frågor som inte helt oproblematiskt .

      • Nej, inte är det helt oproblematiskt och visst är ex. våra facebook-vänner av olika närhet till oss. Facebook som socialt medie ger ju också möjlighet till att hantera öppenheten olika i olika grupper genom sekretessinställningarna.

        Nåväl tillbaka till frågan. Min retoriska motfråga är, går det att vara förebild som roll? Eller måste man alltid vara det som människa.

        En öppenhet för privatpersonen kanske rent av kommer att stärka förebilden och ge upphov till dialog för ömsesidigt utbyte som annars inte skulle förekommit. Grunden för förebildstanken är ju ändå att påverka…

        Så – kan man vara förebild som roll?

        • Går det att vara förebild som roll? Eller måste man alltid vara det som människa.

          Skulle vilja förlänga med en retorisk resonemang 😉 Som människa har vi inte även där olika ”roller” (knappast befattningar): man/hustru, vän/kompis, arbetskollega, suparkompis, pappa/mamma, lagkompis, herrmiddagspolare, lumparpolare och ”bäste vän” etc…

          Fiktion: Ponera att någon på t.ex. en herrmiddagsfest, har en bild från en tillställning i en badtunna, råkar vara, säg en väldigt hårig bak på en vän, där ett glatt ansikte berikar bakgrunden (oavsiktligt). Kompisen tycker det är i samklang med hans öppenhet att visa sin glada kroppsdel på Facebook, utan en tanke på att ”någon” syns i bakgrunden. Hans val av vänner kan i det sammanhanget på hans Facebooksida tycka att det är lite komiskt, för de har en relation till händelsen och bilden. Det kanske är öppenhet i det sammanhanget och i den relationen.

          Jag funderar, är det en bild man i öppenhetens anda skulle tycka är OK att man taggas i, som ”kommunchef” eller till en privata sida på Facebook. Eller som människa och förebild, skriva ut och som man/pappa visa för sina barn eller sin hustru?

          Frågan är retorisk, kräver inget svar, men kanske visar att detta inte är helt enkelt. Hans öppenhet blir din öppenhet.

          Jag tror att människor har i alla tider och vill så även i framtiden ha OLIKA relationer till OLIKA människor och i de relationerna ingår olika nivåer av öppenhet, även som ”människa” har vi nämligen behov av att vara i olika roller i olika sammanhang, eller vad tror ni?

          Det är helt enkelt inte så att vi har olika befattning/roller i yrkeslivet och resten av tiden är BARA människor.

          Eller för att delvis citera Thomas: ”kombinationen av teknologi, förhållningssätt, psykologi och sociologi är en kombination som helt enkelt saknar…” motstycke!

          Och du Mattias, när är vi INTE människor? 😉

          • Ja, när är man inte människa – det är förstås alltid och tur är väl det. Det jag vill visa på var skillnaden mellan vem jag är och vem jag visar att jag är – verkligt jag och spegel jag. Bra om rollerna går ihop tycker jag, kan man sedan slänga in ett ideal-jag som står i paritet så är man/jag nog nära självförverkligande.

            Öppenhet är ALLTID var och ens ensak. De främsta förespråkarna av transparans är inte sällen det största kritikerna av övervakning, FRA o dyl.

            Så – självvald öppenhet är grejen 🙂

    • Intressant fråga! Och jag antar att ni hade interssanta diskussioner.

      Jag tror att det både kan vara enkelt och svårt, att det beror på omständigheterna. Det är svårt att på förhand veta om en annan person har samma inställning till öppenhet o.dyl som den jag har.

      I vissa fall, om initiativet kommer från chefen, tror jag att den andra personen kan känna sig mer eller mindre tvingad att, t.ex bli vän på Facebook. Ett exempel är en arbetssökande som efter anställningsintervju, men innan besked om jobbet lämnats, fick frågan av blivande chefen och sedan blev Facebookvän.

      Den arbetssökande fick sedan inte jobbet och kände sig väldigt besviken och ångrade att hon gjort personen till sin vän på Facebook (som kunde se all hennes information).

      • Precis, för inte hade väl chefen bjudit hem den arbetssökande på middag i det läget?

        • Förmodligen inte 🙂

          Men är det chefen som inte ens borde ställa frågan, eller är det upp till den arbetssökande att ”våga” säga nej (och som borde ”skylla sig själv” eftersom hon tackade ja)? Som sagt… Saker som dessa är intressant att diskutera kring tycker jag.

          • Selig

            Jag brukar ju vanligtvis tycka att flertalet ”problem” på sociala medier inte alls är problem av ”sociala medier” utan tämligen medieoberoende.

            Men ju mer jag funderar angående den här frågan, vet jag faktiskt inte om jag tycker samma sak här: Visserligen är det fritt fram att bli Facebook-vän med sin chef (eller underordnad), men såvida man inte begränsar tillgång till det man publicerar ganska så omfattande, så har ju respektive över-/underordnad ändock tillgång till det man skriver / tycker / tänker.

            Din retoriska motfråga ”går det att vara förebild som roll? Eller måste man alltid vara det som människa” är förvisso helt rätt, men jag är inte helt övertygad att den verkligen träffar kärnan. — Tidigare har vi människor kunnat göra saker i det dolda utan att för den delen ha blivit uppfattade som ”bättre” eller ”sämre” människor. — Nu när vi gör samma sak med offentlighetens ögon på oss, påverkas andra människors syn på oss. På gott och på ont.

            Det tror jag vara en högst relevant skillnad som antagligen inte försvinner helt och hållet fram tills den sista människan har dött ut som tror att t.ex. en kommunchef är (och ska vara) inget annat än just en kommunchef.

            Informationen som jag kan få fram om en människa har blivit långt mycket större. Det påverkar självfallet bilden som jag kan skapa mig av människan. Det förändrar maktbalansen i klassiska över-underordningsförhållanden.

            Eller?

          • Om chefen vill ha information så får chefen information, oaktat facebook, även om det kan underlätta. Jag aktar mig för att söka information in i personers profiler som jag ”inte vill ha”. Det blir ju en förtroendefråga hur man hanterar det.

            Gör en FB-grupp för chefen som begränsar insynen?

            Vad gäller gott/ont så är det väl bra om den auktoritära barriären bryts? Jag personligen argumenterar gärna för att alla ALLTID agerar utifrån sin person. Kanske menar du att det problem vi kan ha med detta nu avtar då allt fler blir öppna – att det är den nuvarande skillnaden som försvårar?

          • Thomas Selig

            Absolut!

            Jag ser förändringen som vi kan skönja inte som något negativt, snarare tvärtom. Ett mer öppet samhälle som klarar sig utan att behöva se upp till konstgjorda idoler som helgonförklaras (det är endast dessa som ”måste” vara klandersfria) utan som istället ser människor som just människor med alla deras inneboende styrkor men även svagheter — tja, enligt mitt tycke är det bara positivt.

            Jag tror däremot att vägen dit varken är den kortaste eller enklaste. Att det idag i det avseendet finns en diskrepans mellan många aktiva medborgare av den ”digitala världen” å ena sidan och ”köttvärlden” å andra sidan, det är just DET jag ville påpeka.

            – Det är just den diskrepansen som en del ser som skrämmande och problematiskt och jag är övertygad om att vi helt enkelt måste se och i viss mån validera den skillnaden.

            Endast om vi medvetandegör den förändringen (som t.ex. Bengt gör i sina synpunkter) kan vi adressera de utmaningar som den förändringen faktiskt innebär (något som Bengt ju också gör).

            Jag tror att det jag vill ha sagt är följande: den sociala digitala revolutionen påverkar vårt sätt att förhålla oss till andra människor, både i det stora och i det lilla. Oavsett vad man tycker om den förändringen, så finns den (*vinkar-till-Troed*). — Men, och det är viktigt: de psykologiska, sociologiska och samhälleliga konsekvenserna som vi kan (behöver/måste) räkna med belyses ytterst lite idag. Kanske för att ”vi” som redan är i den ”nya världen” inte ser dessa problem som problem längre, kanske för att problembilden och frågeställningen är för diffus, kanske för att kombinationen av teknologi, förhållningssätt, psykologi och sociologi är en kombination som helt enkelt saknar en akademisk hemvist.

            Ungefär så 😉

  • Googles VD vill ha ett ord med i spelet:

    ”Google CEO Eric Schmidt fears that too much information is shared online, and (hopefully in jest!) predicts that people will one day have to change their name and reinvent themselves in order to escape their “digital past”. ”

    • Om du spelar ut Google-kortet så;

      Den som själv är utan skuld kastar första stenen (Joh 8:7)