I frågor som vi är mycket engagerade i är det lätt att vi tar till överord. Att vi istället för att närma oss och påverka varandra så positionerar oss i avståndstagande från varandra.

Häromdagen stod jag och talade med tre andra män. En kvinna kom fram och undrande om man var tvungen att vara man runt 40 år för att få vara med. Givet sammanhanget så låg det en del i hennes undran.

Vi lever i ett samhälle där mannen är norm och kvinnor är underordnade. Det kallas könsmaktsordningen och är enigt antagen och accepterad av såväl riksdagen som av Katrineholms kommun som utgångspunkt för vår analys av skeenden i vår omvärld. Vi måste ständigt påminnas om detta. Vi lever inte i ett jämställt samhälle.

Hur förändrar vi det? Vi måste börja med en grundläggande förståelse och kunskap i frågan. Sedan måste vi se och hjälpas åt att se ojämställdheten för att kunna göra något åt våra invanda värderings- och tankemönster.

Men vi förändrar ingenting genom attack. Lika lite som vi kan bedriva ledarskap genom att angripa våra medarbetare. Det enda attack leder till är att positionerna stärks ytterligare. När vi känner oss ifrågasatta så är det lätt att gå i försvar. I försvar är vi inte beredda att ta in intryck utifrån. Vi sluter oss mot omvärlden och tänker inifrån och ut. Vi stärker så att säga bubblan runt oss själva och distanserar oss från feedback.

Den som vill påverka måste möta en annan människa där hon är och i dialog ta varandra vidare i lärande.

Ledarskap är att påverka och påverkas. Du kan bidra till andra människor förändring men du kan inte förändra någon annan.