Katrineholm har, med fokus på undertecknad uppmärksammats mycket nationellt i något som kom att kallas #kkgate. Det är egentligen en diskussion om olika syn på journalistrollen där företrädarna för det gamla informationsmonopolet ser nya kommunikations- och publiceringsplattformar som ett hot medans andra ser kommunicerade medier som en möjlighet.

Jag publicerar kontinuerligt i öppenhetens namn information om kommunen och våra förehavanden. Exempelvis publicerar jag mina kreditkortskostnader och kostnader vi haft för konsulter. Jag gör ibland detta i samband med att tidningen ställt frågor.

Det som hände för ett par månader sedan var att tidningen, strax efter att de tagit del av denna nominering till Götapriset skrev 13 frågor om sociala medier. Jag publicerade dessa på min blogg och bad att få underlag för svar på några av dem. Det var frågor som;

• Hur gagnar sociala medier kommunmedborgarna?
• Anser du att det ingår i din tjänst som kommunchef att twittra, blogga och facebooka på arbetstid om ibland ganska oväsentliga och banala saker som inte alls har med kommunal verksamhet att göra?
• Vilken är din kommentar till de kommunmedborgare som tycker att din användning av sociala medier kan liknas vid en ”lekstuga”?

Jag fick snart över hundra svar och hela mediasverige skrev om det. Alltifrån DN till Expressen och flera intervjuer i P1.

Katrineholms Kuriren blev dock inte glada och svarade med att detta var en härskarteknik och gjorde allt vad de kunde för att förlöjliga mig och sociala medier.

Min slutsats av detta är att det för en välfungerande demokrati måste finnas möjlighet att nå ut på flera vägar. För mig är sociala medier en sådan väg. Jag hoppas också att detta har inneburit att vi underlättat för andra.