CC by Sister72

Hela arbetsmarknaden är rubbad. Arbetstagare och arbetsgivare är förvirrade.

• I morse kom jag till Stadshuset vid nio-tiden. Jag kände ett enormt behov av att förklara att jag faktiskt varit på ett annat möte innan.
• Igår träffade jag hela socialförvaltningens personalgrupp och talade om kommunen, kommunikation och sociala medier. Jag fick frågan om det är ett krav att läsa denna blogg som anställd och huruvida det skulle ske på arbetstid.
• Vårt personalsystem kräver att varje medarbetare har en ”normaltid” ett schema. För kontorspersonal på heltid alltid kl. 8-17.

Vår arbetsmarknad är reglerad i kollektiv

Vi har ett arbetsrättsligt system som genom starka kollektivavtal sedan 1900-talets början reglerat förhållandet mellan arbetsmarknadens parter. Kollektivavtal kan bara träffas mellan kollektiv, inte med individer.

Arbetsmarknaden lagreglerades mycket under 70-talet med bl.a. lagen om anställningsskydd, medbestämmandelagen, arbetsmiljölagen och olika ledighetslagstiftningar. Några år senare kom arbetstidslagen och idag är arbetsmarknaden mycket lagreglerad. I det svenska arbetsrättsliga systemet är arbetsmarknaden och dess lagar i mångt och mycket möjliga att vidare reglera via kollektivavtal.

De anställda är individualiserade

Svenskar är extremt indidualiserade och har sk sekulära-rationella värderingar vilket innebär en allmänt ifrågasättande attityd och uppfattningen att den enskilde kan göra egna rationella bedömningar. Svensken  värdesätter också individuellt välbefinnande och självförverkligande mer än människor generellt gör i andra länder.

Förvirring råder

I individualistiska och sekulariserade samhällen är risken för ohälsa större.

Jag tror att den svenska arbetsmarknaden späder på detta. Vi har ett system som bygger på kollektiva system, men vi är inte kollektivistiska.

Det betyder att vi agerar som att vi har ett system att luta oss på, men vi ger inte uttryck för att det ska följas. Det urholkar vårt ansvarstagande. Det hänger helt enkelt inte ihop. Jämför målinkongruens.

• Systemet finns, men i ett coachande ledarskap så ska vi utgå från individens behov.
• Vi ska jobba 8-17, men arbetstiden är inte viktig.
• Vi har arbetsmiljöregler om allt mellan himmel och jord, som är grund för uppsägning om de inte följs, men vi överlämnar mycket till egna bedömningar.
• Vi har fackliga organisationer, men löser det mesta i samverkan direkt med medarbetarna.
• Vi har ett arbetsrättsligt system som bygger på styrning av handling och disciplin, men vi talar för ett inre påverkande ledarskap.
• Arbetsgivare har ett ansvar för utveckling av arbetstagare i arbetet. Men vi menar att medarbetaren ansvarar för sin kompetens.

Jag tror inte att problemet är kollektiva och/eller det individuella.

Problemet är att det inte hänger ihop.