Ur led är arbetsmarknaden

CC by Sister72

Hela arbetsmarknaden är rubbad. Arbetstagare och arbetsgivare är förvirrade.

Systemet är för kollektiv men vi är individualiserade. 
  • I morse kom jag till Stadshuset vid nio-tiden. Jag kände ett enormt behov av att förklara att jag faktiskt varit på ett annat möte innan.
  • Igår träffade jag hela socialförvaltningens personalgrupp och talade om kommunen, kommunikation och sociala medier. Jag fick frågan om det är ett krav att läsa denna blogg som anställd och huruvida det skulle ske på arbetstid.
  • Vårt personalsystem kräver att varje medarbetare har en ”normaltid” ett schema. För kontorspersonal på heltid alltid kl. 8-17.

 

Vår arbetsmarknad är reglerad i kollektiv

Vi har ett arbetsrättsligt system som genom starka kollektivavtal sedan 1900-talets början reglerat förhållandet mellan arbetsmarknadens parter. Kollektivavtal kan bara träffas mellan kollektiv, inte med individer.

Arbetsmarknaden lagreglerades mycket under 70-talet med bl.a. lagen om anställningsskydd, medbestämmandelagen, arbetsmiljölagen och olika ledighetslagstiftningar. Några år senare kom arbetstidslagen och idag är arbetsmarknaden mycket lagreglerad. I det svenska arbetsrättsliga systemet är arbetsmarknaden och dess lagar i mångt och mycket möjliga att vidare reglera via kollektivavtal.

De anställda är individualiserade

Svenskar är extremt indidualiserade och har sk sekulära-rationella värderingar vilket innebär en allmänt ifrågasättande attityd och uppfattningen att den enskilde kan göra egna rationella bedömningar. Svensken  värdesätter också individuellt välbefinnande och självförverkligande mer än människor generellt gör i andra länder.

Förvirring råder

I individualistiska och sekulariserade samhällen är risken för ohälsa större.

Jag tror att den svenska arbetsmarknaden späder på detta. Vi har ett system som bygger på kollektiva system, men vi är inte kollektivistiska.

Det betyder att vi agerar som att vi har ett system att luta oss på, men vi ger inte uttryck för att det ska följas. Det urholkar vårt ansvarstagande. Det hänger helt enkelt inte ihop. Jämför målinkongruens.

  • Systemet finns, men i ett coachande ledarskap så ska vi utgå från individens behov.
  • Vi ska jobba 8-17, men arbetstiden är inte viktig.
  • Vi har arbetsmiljöregler om allt mellan himmel och jord, som är grund för uppsägning om de inte följs, men vi överlämnar mycket till egna bedömningar.
  • Vi har fackliga organisationer, men löser det mesta i samverkan direkt med medarbetarna.
  • Vi har ett arbetsrättsligt system som bygger på styrning av handling och disciplin, men vi talar för ett inre påverkande ledarskap.
  • Arbetsgivare har ett ansvar för utveckling av arbetstagare i arbetet. Men vi menar att medarbetaren ansvarar för sin kompetens.

Jag tror inte att problemet är kollektiva och/eller det individuella.

Problemet är att det inte hänger ihop.

Dela:
  • Pingback: Johan Fredriksson (@fredrixon)()

  • Pingback: Anne-Lie Lokko (@lokkomotion)()

  • Thomas Selig

    Jag erkänner att jag läst för mycket Chomsky och Rocker, men det som är din slutsats är inte ett problem. Det var det som var målet

    • Hur, berätta mer

      • Eftersom jag just nu är anställd inom en politisk styrd organisation och därför förväntas förhålla mig opolitisk som tjänsteman, avstår jag från att utveckla teorierna, i vart fall här och nu.

        Jag återkommer om några månader eller i ett annat forum 😉

    • Pingback: Mattias Jansson (@Kommunchef)()

  • Pingback: Mattias Jansson (@Kommunchef)()

  • Pingback: Johan Norrfjärd (@norrfjard)()

  • Ett lysande inlägg – känner väl igen detta!

    Min bakgrund är från ett kommunalt bolag och jag kan inte låta bli att undra om den här förvirringen är som starkast i just den kommunala världen, kanske i hela den offentliga sektorn, där kollektivet och facken – av tradition – har starkare makt? Missförstå mig rätt, jag förespråkar absolut starka arbetstagarorganisationer. Tror bara att de många gånger är otidsenliga och bidrar på så sätt också till en förvirrad arbetsmarknad.

    Hela resonemanget är väl också tidstypiskt, känns som om vi just nu är mitt i en pågående paradigmkrock. Vad händer tex nu när 80- och 90-talisterna kommer in på arbetsmarknaden? De har helt andra krav än vad systemet ger utrymme för..

    • Precis, så tänker jag också – det gäller att anpassa sig i tid och förfoga över anpassningen än att chockas in i den.

  • Pingback: Journalistrollen och en arbetsmarknad i obalans()

  • Pingback: Mattias Jansson (@Kommunchef)()

  • Pingback: Det är inte Facebook – det är livet()