Vad borgar kostnaden för journalistik för?

Jag läser med sedvanligt intresse Emanuel Karlstens krönika i DN.

Vad skulle hända om vi gör en bakvänd affärsmodell? Om den utgår från personer som redan har räckvidd på nätet och ett journalistiskt driv. Som producerar journalistik med eller utan pengar och att vi utifrån de förutsättningarna söker en bärande affärsmodell?

Jag tror att det skulle fungera. Vi har redan sett hur bloggar, sajter och tjänster blivit lönsamma utifrån samma princip.

Därför är varje journalistiskt initiativ utanför det etablerade ett viktigt experiment. För att gå före, men framför allt för att låta journalistiken dra nytta av en naiv inställning till hur affär och journalistik återigen kan bära frukt.

För en sak behöver vi vara överens om: God journalistik måste få kosta. Annars blir det dyrt för både samhället och demokratin.

via”God journalistik måste få kosta” – DN.SE.

Vad är det vi betalar för i journalistik – för det som kallas den tredje stadsmakten? Det är väl den professionella, utan förstående och granskande nästan revisionliknande journalistiken?

Emanuel Karlsten by pellestenDet som talar emot det är att media finns på en affärsdriven marknad, dvs måste anpassa sig till kundens behov utifrån rent affärsmässiga principer. Det driver den dåliga kortsiktigt sensationssökande journalistiken.

Jag är är själv en ivrig förespråkare av den sociala webben styrkor för demokratisering och samhörighetsskapande, men hela grunden för den är att den är subjekt – personlig. Det jag kan få på en sociala webben är olika människors subjektiva uppfattningar. Därför behövs den professionella journalistiken. Jag har uppfattat det som att det är vad Ajour handlar om, att kombinera det subjektiva och professionella.

Men kanske är jag för naiv i min tro på den granskande professionella journalistiken på en affärsdriven marknad?

Dela:
  • selig

    Jag tror inte en bråkdel av en sekund på en professionellt granskande journalistik, helt oberoende av andra intressen — oavsett om det är ekonomiska drivkrafter (att sälja ett visst antal mer eller mindre kvalificerat antal läsare till sina annonsörer) eller maktintressen.
    Den idén är ungefär lika vacker (och lika befängd) som ”fred på jorden”.

    Även de absolut mest fristående journalister (eller bloggare eller vadvetjag) med de absolut bästa avsikterna är alltid färgade av sina erfarenheter och sociala ramar — och filtrerar både sin inkommande uppfattning/upplevelse av omvärlden och även utåtriktade budskap utefter dessa. Jag lägger ingen värdering i det, men ”oberoende” eller ”objektivitet” finns helt enkelt inte, så länge människor är inblandade.

    För *mig* blir den nödvändiga frågan då, vilka filter jag hellre ser: kommersiella eller de som bygger på politiska maktstrukturer. Pest eller kolera, skulle jag vilja säga…

    Webben (i dess socialare former) skulle här kunna utgöra grunden för en radikal förändring: kommersiella eller maktstrukturella intressen ersätts av egenintressen (på gott och ont). Egenintressena har de senaste åren i deras kollektiva form visat sig utgöra en extrem användbar grund för ett individbaserat kollektivintresse. Fortsätter vi på den banan och inte alltför långt i framtiden hittar fungerande sociala filtreringsmekanismer (som inte, som i dag, återigen bygger på informella maktstrukturer), så finns det en chans för att filterproblemen minskar i betydelse.

    Det är troligen därför som dagens makthavare försöker göra om webben till en mindre skapande och mer kontrollerad kanal. Jag skulle också vara rädd, om jag var i deras ställe 😉

    • Klokt,
      men min tanke var att professionen i sig har ett värde oaktat att alla människor är subjekt.