Ett samtal är som en lök. Vi börjar först i de yttre lagren, de som handlar om väder och vind och det vi ser just nu. Sedan kan vi skala av ett lager och tala om andra människor. Nästa lager kanske handlar om våra gemensamma upplevelser, lagret efter det kan handla om våra nära och kära, längre in kommer vi till vad jag tänker om dig och längre in till mina egna känslor och tro.
Vi rör oss fram och tillbaka genom dessa lager för att hålla oss på en bekvämlig nivå i kommunikationslöken.
De flesta av oss känner både till och erkänner tramsets betydelse i sociala sammanhang. Vi ser det som ett slags socialt kitt, som sammanfogar och bygger relationer. Under varje fikarast och innan varje möte tramsas det. Retoriska frågor om läget och helgen, men också större tramsiga frågor som om hår på huvudet verkligen gör skallen varmare. Vi älskar det och skulle tycka att världen vore torr och tråkig utan dem.
Men så snart samma trams facebookas eller bloggas så tenderar det att föraktas. Det är som om våra sociala strukturer skärskådas när de återföds i digital lekamen. Som om vi inte riktigt vill kännas vid att det var det här vi sysslade med. ”Vem skulle vilja läsa det här?”