Jag blir alltid så fascinerad av hur levande människor verkar vara när de ska dö. När allt det ytliga livet där och då inte finns – där finns närheten. Samma närhet som ibland kan uppstå i en absolut känsla, glädje eller sorg.

Idag lyssnade jag på Christian Falks sommarprat. Tragiskt är väl rätt beskrivning av hans livsberättelse. Tänkte långt in i programmet att hoppas han tillslut kan komma till förlåtelse och få ro. Det kändes som att han landade hos sin nära innan döden.

På något sätt är det ju hoppfullt att om livet är nära döden så borde också döden vara nära livet.