I dagens DN-debatt så diskuteras frågan om det är bra, som i Sollentuna där elever i årskurs tre och uppåt har möjlighet att tycka om sina lärares undervisning. Tanken är inte att eleverna sätter lärarnas betyg, utan att elevernas bedömning är ett underlag för att utvärdera lärarens prestation. Inlägget benämns “Elever ska inte vara med och bestämma lärarens lön”.

Att vara kund ger dig makt. En kund har makten att båda vara beställare och mottagare.

I kommunal verksamhet så är beställare och mottagare ofta inte densamma. Hur ska då mottagaren få makt? Denna fråga är en av de största utmaningarna för oss att hantera. När jag arbetade i ett privat bolag så kunde jag alltid gå kunden till mötes så länge kunden betalade. I kommunal sektor så är uppdragsgivaren en och mottagaren är oftast en annan. Om detta inte hanteras på ett bra sätt, där mottagaren får säga sitt så kommer de kommunala tjänsterna aldrig att anpassas till mottagarens, i detta fall elevens behov.

Uppdragsgivaren utgår från en politisk instans och handlar ofta om att utföra en tjänst enligt viss lagstiftning. Mottagaren av det du gör är i slutändan oftast en kommunmedlem. Du måste ha med båda perspektiven – uppdragsgivare och mottagare.

Så, självklart ska eleverna som mottagare få säga sitt. Det eleverna säger måste dock inte vara sanningen i förhållande till det uppdrag som läraren har, varför båda delarna måste sammanvägas.

Att sedan tala om maktbalans i klassrummet, en maktbalans som ska bygga på att den ena parten inte får uttala sig om vad den tycker, är ju helt orimligt. Vilken kraft, egenmakt ger det till barnen?