Många av oss är mycket engagerade i vårt jobb och har svårt att koppla av från vårt arbete när vi är lediga.

På flera avtackningar av medarbetare som jag varit på på senare tid hyllas de som ska sluta för att de alltid varit tillgängliga och jobbat gränslöst mycket.

Missförstå mig inte här, jag gillar verkligen engagemanget, men inte det självutplånande, framtvingade och ständigt pågående kravet på att jobba många timmar och alltid vara tillgänglig. Vi kan ha arbetstoppar och då är det bara att bita i, men toppar förutsätter dalar.

En orimlig arbetstid ger inte en bättre verksamhet för våra medborgare. Snarare är det min erfarenhet att den drivs av våra egna behov av prestation och flykt från oss själva som människor. Ju mer vi jobbar på med en hög stressnivå så ser vi bara vad vi gör och framförallt tappar vi fokus på varför vi gör det. Vi ser inte skogen för alla trän. En dag vaknar vi alla upp och frågar oss hur det blev så här.

Jag har själv varit där med 60-70 timmars veckor i flera år. Hade du sagt åt mig att jobba mindre då hade jag tyckt att du inte visste vad du talar om, det var omöjligt. Nu ser jag den sjuka flykten från mig själv till ett sammanhang där jag bekräftades för min prestation.

Det är inte omöjligt. Jag kräver som ledare inte en orimlig arbetsbörda. Inte primärt för medarbetarnas skull utan för att jag är helt övertygad om att det inte är det är det bästa för dem vi är till för.

Det jag vill att medarbetarna behåller är sitt engagemang, att jobba effektivt och fokuserat under arbetstiden, att backa tillbaka och ställa sig frågan varför ofta och att alltid benämna de utmaningar vi har för att bli ännu bättre och att det alltid sker med sitt eget deltagande för lösningen i fokus.

I övrigt önskar jag dig ett liv i balans där ditt arbete är en del av dig men inte att du är en del av ditt arbete.