Ibland förstår jag verkligen ingenting. Katrineholms Kurirens chefredaktör Elisabet Bäck är arg på mig. Anledningen är följande konversation på twitter.
Var är @KholmKuriren nu när det är fullmäktige? @c_lillsebbas
— Mattias Jansson (@MJansson_se) November 19, 2012
@c_lillsebbas miss av mig att osynliggöra @KholmKuriren var tvungen att engagera mig i barnen en stund
— Mattias Jansson (@MJansson_se) November 19, 2012
Chefredaktören skriver
Det är därför både felaktigt och på gränsen till elakt att som kommunchef Mattias Jansson twittra så här
…
Problemet för Mattias Jansson var bara att han inte kände igen en av våra mångåriga medarbetare och tog sig därför friheten att slänga ut en fråga på twitter som var obefogad och felaktig.
Jag erkänner, jag känner inte igen alla kurirens reportrar. Katrineholms Kuriren brukar bevaka kommunfullmäktige på ett mycket aktivt sätt, därav min fråga. Jag gissar att Bäck tror att jag frågade av något annat skäl. Det är ju bara dumt. Varför skulle jag då pinga dem? Jag ställde en öppen fråga. Anledningen till att man ställer frågor är att man vill ha svar. Hur kan man ställa en felaktig fråga? Att ha fel är ju hela tanken med att vilja veta.
Tänk om jag skulle tolka och reagera likadant?
Då skulle jag exempelvis kunnat se Camilla Lillsebbas fråga till mig som ett ifrågasättande av min rätt att som ensamstående pappa ta ansvar för mina barn som jag skulle hem till. Men det skulle jag aldrig understå mig.
Jag skulle kunna tolka efterföljande kommentarer som ett försök att tysta dialogen.
@P4Urban Tack 🙂
— Camilla Lillsebbas (@c_lillsebbas) November 19, 2012
@P4Urban tror iofs jag svarade @c_lillsebbas tämligen omgående, innan Bäcks blogg?
— Mattias Jansson (@MJansson_se) November 20, 2012
Men det är för mig helt fel.
På den sociala webben för vi samtal. Samtal för lärande.