Jag börjat detta inlägg med en ”Disclaimer” – Detta är tankar som inte är färdigtänkta. Jag tänkte att vi kunde tänka färdigt tillsammans. Jag hoppas det är okej och att vi snart, tillsammans kan vara ännu klokare än vad vi är just nu?

Jämställdhet handlar om förhållandet mellan kvinnor och män, pojkar och flickor.

Jag vill i mitt arbete bidra till att människor oaktat kön, [wikipop language=”sv” search=”Genus (könsbegrepp)”]socialt [/wikipop]eller biologiskt ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv. Jag tror att det är den svåraste jämlikhetsfrågan som vi har att arbeta med. Könet är vår primära underförstådda indelningsgrund för människor i grupper.

När jag var på föräldramöte i veckan för första klass så kom jag att tänka på hur naturligt det är att förstärka just den indelningen. Lärarinnan talade om att;

-Vi ställer oss i kö utanför skolmatsalen, killar för sig och tjejer för sig.

Hon berättade också exempelvis att hon funderade på att dela upp klassen efter kön under trygghetstiden, dvs när man i skolan pratar om hur vi beter oss mot varandra. Jag lyckades vara tyst ända tills dess mötet var slut. När jag frågade henne om detta verkade hon i det närmaste förnärmad och sa att barnen är vana med det sedan förskoleklassen. Ja det tror tusan det. Trots att vi försökt att arbeta så mycket med att stärka förståelsen så är det svårt. Det är så naturligt för mig. oss att dela människor i grupper och primärt efter kön.

Varför är det då ett problem?

Jag menar att det får negativa konsekvenser för oss. Primärt för kvinnorna, men även för männen. Vi är fostrade i könsmaktsordningen, d.v.s. principerna om könens I-särhållande och om mäns överordning och kvinnors underordning. Vi är det omedvetet och systemet omöjliggör idag strukturellt fria val utifrån alla människors och personers lika värde. För att nå ett jämställt samhälle måste vi se dessa strukturer, detta inlägg är en sådan ansats. Vi måste arbeta med oss själva och våra värderingar och förutfattade meningar.

Idag läste jag i DN att Män mår bättre av jämställt arbetsliv

Kan man säga att män vinner mest på ett jämställt arbetsliv?

– Ja, det verkar så. För att kvinnor ska tjäna på att arbetsplatsen är jämställd förutsätter det också att hemsituationen är jämställd.

Ja, det är just det. Det måste gå åt båda hållen. På samma sätt som ojämställdheten upprätthålls av både män och kvinnor så måste också förändringen ske i oss alla och på alla arenor.

Om jag tar mig själv som exempel, det brukar ju vara enklast. Jag och min fru delar inte jämnt på hem och arbete. Uppdelningen är den traditionella. Jag arbetar mycket och är hemma lite och min fru arbetar mindre och är hemma mer. Jag kan understryka att vi försökt göra detta som ett medvetet tidsbegränsat val.

Vad får det då för konsekvenser? Låt mig exemplifiera med en härskarteknik som kallas [wikipop language=”sv”]dubbelbestraffning[/wikipop]. Den innebär;

Att ställa en inför ett val, och utsätta en för nedvärdering och bestraffning, oavsett vilket val man gör. Exempel: – Man är noggrann med sina arbetsuppgifter. Då ser chefen det som om inget blir gjort. Om man snabbar på, får man höra att man slarvar.

För min fru innebär det att om hon att väljer att vara hemma med våra barn framför att gå på ett kvällsmöte på jobbet och därmed inte är engagerad i sitt job så är det negativt, men om hon går på mötet är hon, eller snarare känner hon sig som en dålig mamma.

Jag kan känna att jag inte engagerar mig tillräckligt hemma, men om jag gör det så får jag en sned blick på jobbet och får dessutom arbeta dag och natt för att jobba ikapp. Konsekvensen av att inte vara hemma är att jag kan känna ett utanförskap i hemmet. Om jag arbetar blir jag utanför hemmet och om jag är hemma blir jag utanför jobbet.

Detsamma gäller min fru. Dubbelbestraffningen går åt båda håll och den upprätthålls av oss båda eftersom vi har svårt att se sunt på frågan då vi präglats av könsmaktsordningen. I-särhållandet av könen och mannens överordning gör ju att så länge som mannen traditionellt är den som arbetar så blir det ”lite finare” än att vara hemma.

Men nu när mannen som i DN´s artikel var mer jämställd på arbetsplatsen premieras det, det blir ju till och med normalt. Problemet är att samma förändring inte sker hemma.

Då har väl mannens position stärkts ytterligare på bekostnad av kvinnans?