Jag fick häromdagen ett så intressant brev av en medarbetare. Jag tycker att det sätter fingret på allt det som i praktiken är svårt med den kulturrevolution som ett öppet, personligt och medskapande förhållningssätt som integrerar sociala medier kan innebära. Den digitala värderingsklyftan.
Bakgrunden är en dialog på bloggen om kreativitet, där hon istället för att kommentera inlägget så alla kunde se vad hon tyckte mailade mig. Det är mycket vanligt att precis det sker. Vi är överens om att dela detta nu.
Det här med vilka kanaler man väljer är inte helt okomplicerat. Hade vi arbetat närmare varandra hade jag antagligen klivit in på ditt rum med idén istället. Nu satt jag istället och övervägde om jag skulle maila den eller skriva en kommentar. Du kanske är intresserad av hur jag resonerade? Ungefär så här:
Det fanns som jag såg det tre alternativ:
1. M tycker idén är dålig. Han har i så fall antagligen goda skäl för det som jag inte känner till/har tänkt på. Om jag skickar idén via bloggen kan det leda till antingen A. jag blir sågad offentligt (inte så kul kanske men inte så farligt heller om argumenten mot idén är bra), eller B. M känner sig trots sina goda motargument pressad att inte direkt avfärda idén för att inte motsäga den bild som ges i intervjun. I ett offentligt samtal kan det finnas fler (inte alltid rationella) aspekter att ta hänsyn till. Jag får då ev. ett otydligt besked om vad M egentligen tycker om idén.
A, tror jag inte skulle ske, men om det gjorde det vore det inte bra av mig. Det får helt enkelt inte ske. B är en svårighet jag absolut kan relatera till i avvägningen mellan det positiva lärandet i en offentlig diskussion och idén i sig. Jag gör nog i det en avvägning av vad jag tror att mottagaren tål i det läget, precis som jag skulle göra öga mot öga.
Båda resonemangen bygger på att bloggen är en dialog med mig – inte med oss!
2. M tycker idén är bra. Kanske t.o.m. så bra att det kan finnas poänger med att lansera den i ett helt annat sammanhang. Du sa igår att det är viktigt att det framgår att det är min idé. Är det det? Hela min byråkratiska skolning har inpräntat i mig att det viktigaste är att organisationen når sina mål, som tjänsteman är du med och bidrar men det är inte alltid det är optimalt för måluppfyllelsen att det utåt synliggörs vad du har bidragit med…
Jag tror verkligen på person framför organisation. Att lyfta fram personer tror också jag är en nödvändighet för att organisationen ska lyckas. Jag tror inte att framtidens arbetskraft är objekt som inordnar sig i en organisation utan subjekt som bygger den.
3. M tycker idén är ganska bra. Då kan en öppen diskussion på bloggen ev. leda till att idén förbättras.
Det tror jag verkligen på! Öppenhet är en förutsättning för aktivt medskapande och tillsammans är vi klokare.
Du vet ju redan vad jag valde till sist… Jag känner mig helt enkelt osäker på när det är en bra idé att diskutera interna frågor öppet?
Jag tror att du delar det med så många. Vad är egentligen interna frågor? Eller för att dra det ännu längre vad är internt relaterat till – person eller organisation?