Vår sista dag på resan inleds med ett föredrag om Women Building Futures. Det är ett privatdrivet projekt som yrkesutbildar kvinnor till arbete inom oljeindustrin. Målgruppen är lågbetalda kvinnor och iden kom ursprunglingen från socialarbetare som såg en möjlighet för lågavlönade kvinnor att förbättra sin livssituation. 

Det är ett ordenligt urval för att få komma med i programmet och 90% av kvinnorna lyckas och får jobb i oljeindustrin.

 
Det är ett framgångsrikt arbetssätt, men det som blir mest slående är kvinnosynen. En stor del av utbildningen går ut på att kvinnorna ska anpassa sig till männens värld. De ska lära sig att agera så att de inte blir utsatta för sexuella trakasserier och annan oaceptabel behandling på arbetsplatserna. När vi ställer frågor om detta så får vi svaret 

It is what it is

Vilket inte är första gången vi hört på denna resa. 

Efter denna presentation så beger vi oss ut på stadsvandring och får ta del av Edmontons fysiska stadsomvandling. Staden ska förtätas och verksamheter och boenden blandas.

 
Det är förvånansvärt med svenska mått att det fått vara som det är så länge. 

Vi tittar också in på ett ”affordable housing”. Hus som byggs med statlig medfinansiering och som riktar sig till människor med låga inkomster (tänk istället för bostadsbidrag).

 Sen börjar hemresan. Sträcka ett tar oss till Chicago.

 
Från Chicago tar vi oss med SAS (som inte strejkade) till Köpenhamn. Planet gick vid 22 lokal tid vilket är fem på morgonen svensk tid. Det borde vara en ganska bra avgång för att bekämpa jetlag. Får sova en tre-fyra timmar och kämpar nu på tåget hemöver för att inte somna om.

 
Det har varit en lärorik resa, både i det att få se nya platser, men också i möjligheten att möta nya människor.
Tack för nu. Jag återkommer med mer djuplodande reflektioner.