I arbetslivet kämpar vi ständigt med att effektivisera vårt arbete för fokus på vårt uppdrag. Allt som inte kan visas vara värdeskapande för dem vi är till för ska bort. Tjänster blir allt dyrare och varor allt billigare. Vi kan således spara mest på att effektivisera tjänster.

Eftersom tjänster är dyrt så får vi allt mindre fritid då vi var och en till mans fyller den tid vi inte är på arbetet med hemmadonande, byggande, städning, trädgårdsskötsel och annat.

Samtidigt står en stor mängd människor utanför arbetsmarknaden.

När jag såg våra dignande äppelträd här hemma i trädgården och den nyinköpta frukten från affären slog det mig. Ponera att vi skulle effektivisera vårt privatliv liksom vårt arbetsliv. Vad skulle hända då? Asfalterade gräsmattor, golv som var möjliga att spola av med högtryckstvätten och färdiglagad mat. Det låter ju dötrist!

För det som är effektivt kan också bli tråkigt. Avskalat och livlöst – ingen kreativ miljö. Det är kanske just i lusten att exempelvis odla, skörda och äta som vi ser sammanhang och skapar mening.

Kanske är det så att det är just skillnaden som förnöjer?

Det skulle ju i så fall innebära att ju mer vi effektiviserar vårt arbetsliv ju mer beroende av motsatsen – ineffektiitet – är vi kanske på fritiden?

Eller är det rent av så att vi måste tänka om gällande hela våra liv – även arbetsliv?