Idag är det ett halvår sedan Breiviks vansinnesdödande på Utöya och i Oslo. 

Det har på senare tid tvistats om hans psykiska hälsa och i samband med dådet och fortfarande nu söker människor förklara hans gärningar. Jag hörde för några dagar sedan att en pjäs skulle sättas upp, i Danmark tror jag, med en monolog med Breiviks manifest.

Vi människor vill att världen ska vara begriplig. Det är den inte alltid.

Jag struntar i Breiviks motiv. Jag vill inte läsa hans manifest. Jag hatar honom för de liv han krossat. För mig finns han inte. Det finns det som är oförlåtligt. Han har straffat ut sig från den mänsklighet där han skulle kunna ha fått höras. 

Mänskligheten är vi. Kärleksfulla och vilsna. Människor som söker tillhörighet och begriplighet i en värld som skapas av oss själva. Det är i det – i kärleken och samhörigheten som det goda finns. Den som blir älskad älskar. 

En människas sanna rikedom

är det goda hon gör

mot sina medmänniskor

(Moliere 1622-1673)