Ett personligt inlägg
En vanlig och välmenande kommentar när någon har det tufft är att det kommer att bli bättre. Det finns ordspråk som tiden läker alla sår, tiden sveper allt i glömska och tiden läker vad förståndet inte kan. Jag tycker att det är fel.
Jag har på senare tid funderat mycket på detta med sorg och smärta. Häromdagen skrev jag på Facebook.
”Smärta är bara svaghet som lämnar kroppen” hörde jag i en machofilm för några dagar sen.
Ytligt larv tror jag. Smärta är att lyssna på sig själv, att våga vara i känslan och att bemästra det svåra för att bli en hel människa som hänger ihop i känsla, tanke och handling.
I efterföljande dialog framfördes bland annat att man kan skilja på fysisk och psykisk smärta. Jag tänker att all smärta är psykisk, såtillvida att den kommer inifrån. Smärtan kan triggas av sådant som fysisk påverkan, av tankar, obalans eller vara mer generaliserad – men den är alltid skapad i vårt inre tror jag.
Smärtan är alltid din och eftersom den är din är den din att hantera, att konfrontera och arbeta igenom. Att släppa smärtan gör ingenting bättre, att fly ifrån den går inte – allt som du inte bearbetar kommer tillbaka. Att tiden på något sätt automatiskt skulle lösa detta är en villfarelse.
Min lärdom är att när jag möter dig där kommer jag att påminna dig om att du kommer att lösa det och att jag finns vid din sida.
Det är inte tiden i sig som läker såren, utan det man gör under den tiden.
Så menar Anders Magnusson på Svenska institutet för sorgbearbetning.
…och det är väl det som är det fantastiska med en kris och känslan av sorg. Man kan ta sig igenom det och dessutom om man vågar jobba sig igenom smärtan och inte fly ifrån den så gör det svåra en starkare. Det svåra man hanterar gör en mer – sig själv. För att bli mer sig själv måste man vara i sig själv. Då är inte smärtan något utifrånkommande som ska passera. Smärtan är i en och ska hanteras där. Det blir inte bättre, tiden läker inga sår.
Tillsammans så gör vi det lättare. Du läker dina sår.
