I ett möte är det viktigt att vara närvarande. De flesta av oss skulle nog säga att man bara kan vara närvarande på ett ställe samtidigt. Jag påstår till och med att jag behöver se dig, verkligen se dig för att vi ska få den kontakt som krävs för ett djupare möte.
Ändå så sitter jag med min familj i soffan och skriver detta inlägg eller kollar ett twitterflöde eller ägnar mig åt någon annan digital kommunikation, med just dig som kan vara på andra sidan jorden. Jag anser, trots familjens stundom inkommande pikar att jag ändå är närvarande hos dem. Är jag det?
Jag tror att jag i det läget har en delaktighet som snabbt kan gå över i en närvaro. Delaktigheten fungerar för att hänga med i ytliga diskussioner – där kan jag vara på flera platser.
När jag gick en kommunikationsutbildning för några år sedan så fick jag lära mig om löken som en metafor för kommunikationens olika faser.
Löken skalas i olika lager ungefär som att vi börjar att tala om väder och vid, sedan aktuella nyheter, och fortsätter med vad vi gjort sedan sist, för att komma in på vad som betyder mycket för oss, fram till vad som påverkat mig och dig, för att kanske sedan tala om våra mina djupare känslor och sedan om vem jag är. Alla samtal går förstås inte hela vägen in till kärnan. I samtalet kommer vi också vandra fram och tillbaka, ut och in i dessa lager.
Några av oss kan taoss långt in mot mitten på sociala medier, men hur som helst vid användning av sociala medier så har vi redan skalat av några lager på löken när vi träffas AFK, eller som somliga skulle säga i den verkliga världen. Det fysiska mötet blir effektivt – du har ju redan sett på facebook vad din vän gjort på sistone, ni behöver inte lägga tid på det och istället dyker ni närmare löken mitt.
Därför menar jag att kommunikation via sociala medier kan öka kvalitén på våra möten öga mot öga. Om jag också lyckas att dra uppmärksamheten från dig i vår digitala kommunikation när den analoga kallar från de yttre lök-lagren så ror jag nog hem den analoga relationen också – i kärnan 🙂