Idag skriver Erik Helmerson på DN – Ledare – Signerat under rubriken ”Hellre kompetent än social”.

…vi åter måste sätta yrkeskunskapen i högsätet. Idealet, menar hon, är den klassiska statstjänstemannen som tillbringar sin arbetstid på det minst moderna av sätt – nämligen med att arbeta.

Men vad är då kompetens? Jag gillar definitionen ”Förmågan att utföra en uppgift”. Således kan du inte vara allmänt kompetent. Du är alltig kompetent i förhållande till något specifikt – en uppgift.

Så vad är du uppgiften? Det kan ju vara så att uppgiften är att isolerat från andra utföra en handling. Då skulle det kunna vara kompetent att inte lägga så mycket tid på att samtala med andra. Kompetens måste dock också vara långsiktigt och hur långsiktigt hållbart blir det? Hur kommer du att må? Hur kommer du och ditt utförande av uppgiften at utvecklas?

Jag tror att de flesta arbeten kräver samarbete för att bli optimalt och då behöver man en viss [wikipop language=”sv”]social kompetens[/wikipop].

Social kompetens handlar om en individs förmåga (kompetens) att samspela med andra individer, företrädesvis med andra personer. Att fungera väl i olika sociala situationer och olika sociala grupper handlar om att i balans kunna samverka med andra individer på ett sätt som dels innebär att man fortsätter upprätthålla en god kommunikation med andra, dels inte inskränker den egna särarten eller värdegrunden (wikipedia)

Social kompetens är inte att låta den sociala dimensionen ta över lösandet av uppgiften.

Om vi tar Erik Helmersons exempel med dun ”kufige” vaktmästaren som de sprang ifrån så menar jag att givet att vaktmästaren sågs som en del av den pedagogiska miljön så hade lärandet blivit större om ett socialt samspel uppkommit dem emellan. Nu sprang barnen iväg = yttre handling, istället för att fundera på om rökning är bra = inre förändring. Vi ska alltid sträva efter denna inre påverkan.

De flesta arbeten kräver samarbete och då är det kompetent att vara social för att lösa uppgiften.