Språket har en enorm betydelse för vårt synsätt i allmänhet – vilket för närvarande diskuteras mycket gällande rasism. Beroende på hur vi uttrycker oss så ger vi förutsättningar för olika inre värderingar. Det handlar inte om att man inte får skoja, det handlar om att skämt är en del av normalisering i uppdelningen mellan människor. Det handlar inte om att man inte får benämna problem, utan att generaliserande antaganden om grupper tillskriver människor egenskaper som de som individer inte har.

Läser idag Marcus Priftis i Svenska Dagbladet – Turk på burk och svensk rasism. Läs den, den sätter fokus!

Faktum är att den allra mesta rasismen inte utövas av medveten illvilja utan snarare av slentrian och ohejdad vana.

Jag brukar hävda att det inte finns några de, det finns bara vi och att individen måste vara i fokus. Självklart har människor olika förutsättningar i livet och ett samhälleligt uppdrag handlar om att ge alla människor samma förutsättningar.

Jag minns en tidigare text Integration: Inget enkelt samband 

Däremot hävdar Hjerm och Schnabel att den subjektiva uppfattningen spelar en roll. Huruvida befolkningen upplever att samhället är splittrat eller sammanhållet har betydelse. Den ”etniska faktorn” kan aktiveras av politisk retorik som ställer grupper emot varandra. En slutsats man kan dra av detta är att ett pluralistiskt samhälle ställer nya krav på hur de politiska partierna beskriver verkligheten, samt hur de offentliga systemen utformas.

Det sätter fokus på hur viktigt det är hur vi benämner skeenden.

Sammanfattningsvis tycker jag att detta säger allt

“De farligaste orden i varje språk är ’vi och dom’”, sade Peter Gärdenfors, professor i kognitionsvetenskap vid Lunds universitet. Han berörde inte Sherifs klassiska läger-­ experiment men diskuterade samma mekanismer som utlöste bråk mellan pojkarna:

Vår ständiga dragning mot att kategorisera människor, att känna samhörighet med dem som liknar oss själva, att behandla alla som tillhör vår egen sfär på ett annat sätt än folk utanför; egenskaper som genom historien gång på gång utnyttjats av makten för att manipulera och härska.

Människan är ett hjälpsamt djur, som samarbetar och planerar om framtida behov, inte minst tack vare språket. Men det finns också en baksida som ofta visar sig mot dem som befinner sig utanför våra cirklar.

I grund och botten så handlar det kanske om att omtanke, solidarietet och empati är så mycket mer naturligt för det som är nära.

Vilka är våra nära?

Vilka är vår familj?

Hur bred kan vi hålla den kretsen för att känna samhörighet som människor, inte som grupper?