Häromdagen spenderade jag och min kollega Jenny Bolander en dag på kommunens gymnasiesärskola. Det är en av de verksamheter som vi besöker i vår mission att ta del av fler verkligheter. Märk väl, vi är inte i verkligheten – som jag ibland får höra att jag ska komma ut till – utan vi tar in fler verkligheter 
Sär-skola, jag känner mig initialt tveksam till varför vi i Sverige valt att göra särskolan till en speciell skolform. Mig veterligen så är det något speciellt vi gjort i Sverige. I andra länder handlar formen om att elever får särskilt stöd i ordinarie skolform. Min son frågade mig om detta innan mitt besök. Han undrade varför man inte var i de vanliga klasserna. Jag kan ha förståelse för perspektivet att det är viktigt med tillhörighet i en grupp där det finns möjlighet att lyckas relativt andra. Jag kan dock inte förstå varför det inte skulle kunna göras som en del av den ordinarie skolan. Den som går på särskola har ett begåvningshandikapp. Det är ett särskilt behov – varken mer eller mindre.
Dagen spenderades i samtal med rektor, lärare och elever. Jag måste säga att verksamheten, eller kanske mer människorna imponerade på mig.
Hos oss står inget ämne mellan mig och eleverna
(Catharina Lundqvist, rektor)
Det kändes verkligen så i hela verksamheten. En förmåga att se individerna, som jag tror att många verksamheter och människor skulle må väl av.
Jag gillar det faktum att varje elev får prestera på toppen av sin förmåga. Jag gillar känslan som jag såg i pojken som byggde ett golvur, liksom hans farfar gjort. Jag gillar den öppenhet som finns och som bland annat manifesteras i en ”lärarrum” med glasfönster ut mot rastrummet.
Men tänk ett livsöde som flickan som blommat ut de senaste månaderna på skolan. Som nu går och kommunicerar, men som riskeras utvisas. Kanske är dessa månader i verksamheten det närmaste hon kommer det vi kallar ett liv?
Men det är också en miljö med krav och varför skulle det inte vara det? Alla människor har en rätt att förväntas prestera.
Något som slog mig var också skillnaden i synlighet för verksamheten i förhållande till hur det var när jag gick på Duveholmsgymnasiet för sådär 20 år sedan. Nu är man i verksamheten på ett annat sätt. Bara i mötet kan vi mötas.
Jag tycker att det är något sär-skilt med sär-skolan och det är bra