Jag har fått i uppdrag att hålla ett fem-minuters föredrag på tankesmedjan Morgondagens styrning och ledning i kommuner på ämnet;
”Vad behöver ske i kommunen sett som det geografiska territoriet, för att vi om 20 år fortfarande ska känna att det finns ett VI – ett fungerande samhälle?”
Jag skulle vilja ha din hjälp att tänka vidare.
Just nu är jag inne på tre banor.
- Kanske är den fysiska närheten till varandra inte viktig om 20 år utan vi kan få samhörighet oaktat geografin?
- Kanske handlar vi-känslan om att uppleva närhet till varandra, vilket förutsätter en större öppenhet oss emellan?
- Kanske måste vi som allmänhetens tjänare för att släppa in i öppenhet ändra synen på vårt uppdrag?
Frågan är om det geografiska territoriet är viktigt om 20 år. Den fysiska begränsningen till förflyttning är ju det som gör geografin viktig. Närheten mellan människor är som vi tänker idag en förutsättning för samhörighet. Samhörigheten är så att säga geografiskt betingad, en förutsättning för fungerande relationer med andra människor. Än så länge kan vi inte, enligt min mening ersätta det analoga mötet öga mot öga med det digitala. Men kanske kan vi det om 20 år? Kanske kan vi fysiskt förflytta oss runt hela världen utan tidsförluster? Det skulle kunna innebära att kommunen som geografisk plats blir oviktig.
Oaktat detta så handlar frågan om hur vi gör för att det ska finnas ett VI – ett fungerande samhälle. Jag tänker att samhörighet handlar om att närma sig varandra. Att ta gemensamt ansvar för det som händer i en relation. För att komma nära behöver vi ha en öppenhet. En öppenhet för varandra ger förutsättningar för ett ansvarstagande. De beslut vi är delaktiga i tar vi också ansvar för.
Hur kan då beslutsfattandet för en samhörighet mellan människor, geografiskt eller på annat sätt knutna till varandra, ske på ett öppnare sätt? Jag tror det handlar både om en förändring hos kommunen som organisation och en vilja till gemensamhet från kommunens medlemmar.
För kommunen som organisation så måste begreppet samhällets tjänare vara centralt. Den roll vi har som professionella i kommunen måste handla om att göra det som de vi är till för, via de förtroendevalda, vill att vi ska göra. Det är service. Vi kan också med vårt kunnande och profession försöka påverka beställningen, men vi kan och ska inte definiera vad medborgarna behöver – hur väl vi än vet det i vår profession. En kommunal organisation är till för sammanslutningen kommunen. Punkt. Om det är ful konst som är beställningen så är det vad som ska levereras. Om vårdtagaren vill ha sin tjänst utförd på ett speciellt sätt så är det vad som gäller. Om en elev och dess vårdnadshavare vill ha en speciell pedagogik så ska vi gå till mötes. Allt inom ramen för fattade beslut.
Vi kan – vi ska försöka få in våra tankar om vad för beställning som är klok utifrån vårt kunnande. Det ska vi göra aktivt och innan beslut. Aldrig efter beslut. Fattade beslut gäller.
För att detta ska fungera så måste vi släppa vår prestige i professionen som utförare och förstärka vår roll som allmänhetens tjänare i utförandet. Det är vår stolta profession.
- Kommunen är inte den kommunala organisationen!
- Kommunen är den geografiska platsen!
- Kommunen är dess medlemmar!
- Kommunen som plats har ingen chef!
/Mattias Jansson, allmänhetens tjänare som chef för den kommunala organisationen i Katrineholms kommun