En pappa ska hämta sin son från förskolan.

Pojken står och diskar. Han är bedrövad.

Pappan frågar vad det är som hänt.

Pojken berättar att han inte gjort som fröknarna sade åt honom. Detta bekräftas av personalen.

Som straff diskar pojken.

Pappan blir ursinnig. 

Att diska är ingen bestraffning. Det är något man gör i en gemenskap.

Något man hjälps åt med för att alla ska ha det bra.

Ett gemenskaphetsskapande i en familj. Det är inget straff. Att hjälpas åt är något av det finaste som finns.

Ungefär den berättelsen hörde jag i från en kvinna i publiken på en föreläsning jag var på i veckan. Jag tycker att den säger så mycket.

Om jag går till mig själv, hur många av mina värderingar lägger jag inte in i mitt agerande gentemot andra?

Om konsekvenser ska ges på beteenden ska man alltid sträva efter att konsekvensen ska ha med handlingen att göra. Vad har diskning och att inte lyssna med varandra att göra?

Jag tror att jag ofta gestaltar mina värderingar i handlingar och på det sättet låter jag tyvärr mina värderingar vara gällande gentemot andra.

I en värld där de gemensamma normsystemen är ifrågasatta. Där vi är alltmer individualiserade är detta ett problem. Speciellt om vi inte känner våra egna värderingar.

Känner du igen dig?